Ett första Öppet spår, genom vatten, dåligt humör och blåbärssoppa.

Det börjar långt från Berga by, med ett brev på ett kontor. Några månader senare står Ann-Sofie Forsmark vid en start som nästan ligger under vatten och försöker förstå vad hon har gett sig in i.

Brevet som flyttade drömmen närmare

Vasaloppet har länge funnits i Ann-Sofie Forsmarks liv som en återkommande bild på tv. Första söndagen i mars har hon satt på sändningen, följt fältet genom skogarna och känt dragningen till något som är större än bara ett lopp. Själva nio mil skrämmer henne mindre än allt runt omkring. Resan, boendet, vallningen, logistiken. Det är det som har hållit drömmen på avstånd.

Hon är hälsostrateg, föreläsare, poddare och före detta ultralöpare, van vid långa ansträngningar och van vid att tänka uthållighet i praktiken. Längdskidor har hon åkt sedan hon var liten. Hon har bott i Jämtland, har rötter i Tornedalen genom sin mamma och bor nu utanför Stockholm, nära Sundbybergs konstsnöspår. I förrådet finns ett par gamla skidor från 2010. Inget i berättelsen ser särskilt storslaget ut ännu. Mer vardagligt än heroiskt.

Sedan kommer brevet. En personlig startplats, skickad till hennes kontor, som del av en satsning för fler kvinnor i spåren. Där någonstans avgörs det. Hon känner direkt att det träffar rätt. "Det är klart jag ska köra det här med fler kvinnor i spåren." Träningen blir ändå begränsad av snöbrist, och hon räknar med få pass. Tre veckor före loppet testar hon formen i Engelbrektsloppet. Det får räcka som kvitto. Resten får lösas längs vägen.

En start i vatten och ett humör som kokar

Ju närmare loppet kommer, desto sämre ser väderprognosen ut. Ann-Sofie reser kommunalt hela vägen till starten, och när hon kommer fram möts hon av en syn som sätter tonen direkt. "Jag såg starten och det var nästan under vatten." Pjäxorna är blöta, marken tung, och allt det där som brukar höra till ett första långt skidlopp känns plötsligt mer osäkert.

Hon har lämnat in skidorna för vallning inför dagen, men nästan direkt efter start känner hon att fästet är borta. Det som skulle hjälpa finns inte kvar. Hon väljer att skratta åt läget, eller åtminstone försöka. "Jag fick på riktigt välja att skratta åt det, för vad skulle jag göra?" Det finns en sorts nykterhet i den meningen. Vädret går inte att förhandla med.

Sedan kommer nästa miss. Hon har inte studerat banprofilen ordentligt och ställer sig väldigt långt bak i startledet. Det blir trångt, segt och ryckigt. Hon beskriver den första milen som att hon i stort sett går på skidor. När hon till sist känner efter är hon förvånansvärt pigg, nästan provocerande pigg, och irritationen växer. Veteraner i spåret, sådana i orange västar som har sett mycket, säger samma sak när hon frågar dem. Ingen minns så dåliga förhållanden. De första två timmarna är hon, med egna ord, på väldigt dåligt humör.

Kontroll för kontroll mot något lättare

Det är först när dagen slutar vara ett enda misslyckat försök och i stället delas upp i mindre bitar som loppet öppnar sig. Ann-Sofie börjar ta sig fram kontroll för kontroll. Vid varje station tar hon av skidorna, stannar omkring tio minuter, går på toa, pausar, laddar om. Kontrollerna blir små omstarter, både praktiska och mentala. Uppgiften krymper till något hon kan hantera.

Underlaget tvingar fram ett nytt sätt att åka. Fästet är opålitligt och myrarna hala, så hon får utveckla sin stakning under själva loppet. Utförskörningarna är isiga och stökiga, men hon tar sig igenom dem utan att ramla. Ibland, när det är fritt i spåret, hinner hon till och med känna fartglädje. Det säger något om hur snabbt en kropp och ett huvud kan ställa om när de måste.

Hon litar också på sitt eget energitänk, präglat av åren i ultralöpning. Bullar går ner, särskilt när de doppas i blåbärssoppa. Hon har med sig sura godisar och en egen macka till lunch, dricker buljong, äppeldryck, blåbärssoppa och kaffe, och fyller på med det hon vet fungerar för just henne. Det är inget skinande idealupplägg, bara något som håller. Och det räcker långt.

Mot Mora med ett annat självförtroende

Någonstans under den sista delen händer det som långa lopp ibland kan ge till den som stannar kvar i dem. Tröttheten försvinner inte, men motståndet i huvudet gör det. Vid sista kontrollen bestämmer sig Ann-Sofie för att byta perspektiv. "Nu ska jag bara njuta av den sista delen." Det är mer folk ju närmare Mora hon kommer, mer ljud, mer känsla av att vara på väg in i något bekant och efterlängtat.

På upploppet spelas Smile med Atomic Swing. Just då förstår hon att hon är framme. "De spelade Smile med Atomic Swing på upploppet, och då kände jag att jag var klar." Hon går i mål med gott om tid till tåget, och senare åker hon vidare till en övernattning i Tällberg. Dagen efter är kroppen jämnstel, inte sönderslagen, bara genomarbetad av nio mil skidåkning.

Det är först i efterhand, när hon ser bilder och reaktioner i sociala medier, som hon fullt ut förstår hur tuff dagen faktiskt var. Det ger hennes egen insats en annan tyngd. Och det lämnar kvar något mer än en målgång. "Jag känner att jag har fått ett ökat självförtroende i vad jag klarar av på skidor." För en debutant som länge sett Vasaloppet från tv-soffan är det kanske den största förflyttningen av alla.