Stina Nilsson om debutsegern, krisen och jakten på Vasaloppskänslan igen.

Vasaloppet har alltid funnits där för Stina Nilsson, i bakgrunden av ett liv som börjar i Malung mellan Sälen och Mora. Men först när hon själv åker de nio milen händer något, och loppet går från tradition till erfarenhet i kroppen.

När loppet kommer nära

Vasaloppet är inget nytt namn i Stina Nilssons liv. Hon är född och uppvuxen i Malung, mitt emellan Sälen och Mora, och loppet har funnits där som ett återkommande brus runtomkring. Det finns till och med ett filmklipp på henne som fyra eller fem år gammal i Barnens Vasalopp. Ändå dröjer det innan relationen blir hennes egen på allvar.

Hon har redan hunnit leva flera idrottsliv när långloppen kommer in. Först traditionell längdåkare, år i landslaget mellan 2013 och 2019, sedan några år i skidskytte och därefter ännu ett vägval. Ett sms från Jörgen Aukland den 1 april blir början på nästa skifte, som till slut leder till Team Ragde.

Omställningen är inte mjuk. Hon går från att knappt staka alls till att staka mycket, och ryggen säger ifrån direkt. Samtidigt finns något självklart i den nya riktningen. Den klassiska åkningen känns naturlig för henne, och hon gillar det rena i upplägget. Blanka skidor, ingen fästvalla, bara fart och arbete. När hon pratar om Vasaloppet är det också de konkreta platserna som stannar kvar. Evertsberg är favoritkontrollen, den hon gillar att komma till mest.

Luckan i startbacken

Inför sitt första stora Vasalopp 2025 kommer Stina Nilsson till start utan att ha åkt nio mil tidigare. Hon har dessutom varit mycket sjuk kring jul och nyår och gör en ovanlig uppladdning hemma i sin egen bubbla. Hon åker inte Tjejvasan. Hon sparar på krafterna och kommer till starten mest glad över att vara frisk nog att stå där.

Det är den sortens morgon då allt verkar ligga rätt. Hon känner sig stark, skidorna går bra, kroppen svarar. Redan i startbacken öppnar sig loppet. Uppe på toppen märker hon att hon och Annika har fått en lucka till de andra. Det är inget planerat ryck, ingen i förväg ritad manöver. "Det var inte så att jag tänkte: nu ska jag rycka. Jag ville bara framåt."

Sedan fortsätter det. Ledningen växer och hon hamnar i en roll hon inte riktigt har tänkt sig från början, den som ska hålla ihop ett lopp i tät. Någonstans längs vägen ropar systern Malin att hon har tre minuter. Publiken, ljudet, rörelsen framåt, allt trycker på i samma riktning. Stina Nilsson beskriver senare dagen som den största idrottsliga upplevelsen hon har haft. Det är inte svårt att förstå varför.

Fem kilometer av försvar

Men ett Vasalopp håller inte samma ton hela vägen till Mora. Det som börjar i flyt går över i slit. Stina känner i Hökberg att loppet börjar ta ut sin rätt, och de sista milen blir något helt annat än den där tidiga lättheten.

Den lilla detaljen som först ser obetydlig ut blir stor mitt i tröttheten. I Gopshus ska hon få en energibar, men den kommer aldrig. Hon hade sett fram emot den, säger hon, och när den uteblir sjunker både humöret och energin. Sådant märks kanske knappt utifrån, men inne i kroppen blir det en tydlig förändring.

"Den riktiga krisen kom under de sista fem kilometrarna." Trots ledningen känns hon jagad hela vägen mot Mora. Armarna är slutkörda. Det handlar inte längre om att vinna vackert, bara om att hålla ihop det som finns kvar. När hon väl går i mål är känslan nästan svår att ta in. Det är overkligt, säger hon, och hon är stolt över sig själv.

Att jaga känslan, och att hålla livet helt

Året därpå ser Vasaloppet annorlunda ut. 2026 blir ett snöigt och stökigt lopp med kaos redan vid starten. Stina hamnar för långt bak för att kunna gå med i herrklungan, och i stället för att styra loppet får hon jaga bakifrån. Kontrasten mot debuten är skarp. Där 2025 var kontroll och rytm blir 2026 ett lopp av störningar, missförstånd och uppförsbacke från början.

Ändå är det inte nederlaget som fastnar när hon pratar om varför hon fortsätter. Hon säger att hon inte alls ångrar åren i skidskyttet. Tvärtom lärde de henne att ta mer ansvar för sin egen träning. Nu vill hon bygga vidare klokare, hålla igen när motivationen rusar i april och maj, cykla mer frivilligt under sommaren och träna så att kroppen håller.

Det hon bär med sig mest från sina olika satsningar är inte bara resultat. Det är minnena, stoltheten och människorna. Kanske är det därför hon också är noga med att visa ett större liv än bara träning. Hon pratar om ansvar, om att använda sin följarskara till mer än pass och prestation. Surdeg och broderi får plats där också. "Jag får energi av surdeg. Jag får energi av att brodera." Och mitt i allt detta finns den tydliga drivkraften kvar, enkel att säga men svår att uppnå: hon vill tillbaka till den där dagen när allt stämde.