Från spontan debut till plats 207 – en rå resa genom Vasaloppet.

För Anton Rajalakso börjar Vasaloppet långt innan den egna debuten, i ett vardagsrum i Smedjebacken där första söndagen i mars tillhör pappan och tv-sändningen. Några år senare står han själv i spåret, först längst bak i led 10 och sedan, steg för steg, på väg mot täten.

Från tv-soffan till led 10

Vasaloppet finns där tidigt i Antons liv, som en återkommande scen hemma i Dalarna. Första söndagen i mars är tv:n upptagen. Pappan sitter där med kaffet färdigt, och ingen byter kanal. Det är så loppet flyttar in, inte som ett mål än, utan som en självklar del av året i ett hem i Smedjebacken.

Själv håller Anton på med mycket annat när han växer upp. Fotboll, handboll, innebandy, friidrott. Han åker längd som barn men lämnar skidorna bakom sig. När han till slut anmäler sig till sitt första Vasalopp, 2022, är det knappast början på en noggrant planerad satsning. "Jag köpte en biljett två veckor innan Vasaloppet och hade inte stått på ett par längdskidor på 15 år."

Han åker dit ensam. Ställer sig längst, längst bak i led 10 och har, som han själv säger, ingen koll på någonting. Men han tar sig genom loppet. Och när målportalen i Mora till sist kommer nära brister det. "När jag såg målgången började jag grina, för att jag äntligen var framme." Omkring plats 6157 blir ingen slutpunkt. Det blir början.

När allt blir mer på riktigt

Efter debuten händer något som Anton först knappt själv verkar hinna förstå. Vasaloppet stannar kvar. Han börjar titta på Adam Stens vlogg, blir nyfiken på långlopp på riktigt och köper ett par stakskidor. Från att ha kastat sig in i ett lopp på impuls börjar han försöka förstå vad som faktiskt krävs för att åka fortare över nio mil.

Det handlar inte bara om mer träning, utan om annan träning. Struktur. Plan. Anton beskriver hur han tog kontakt med Adam Sten för att få hjälp, just för att han själv inte hade koll på intervaller, timmar och zoner. För honom passar det att lämna över upplägget till någon annan och sedan göra jobbet. Resultaten börjar också röra sig. Från första loppets placering långt bak i fältet till omkring 1800 året därpå, sedan vidare upp till 416 och därefter 207.

Runt satsningen växer också ett sammanhang. A-lagets skiteam bildas, en grupp vänner med vanliga jobb och stora ambitioner. De tränar tillsammans, tävlar i långloppscupen och i Vasaloppet, och hjälper varandra att göra det där extra passet som annars är lätt att hoppa över. För Anton blir skidåkningen mindre ensam där. Mer vardag. Mer riktning.

Säsongen som gick sönder

Utvecklingskurvan ser rak ut i resultatlistan. Verkligheten gör det inte. Anton säger det själv: "Det har ju inte varit en dans på rosor." Inför säsongen som till sist ska leda fram till plats 207 hinner han först åka på covid och förlorar fyra och en halv veckas träning. Sedan kommer nästa smäll. Efter en fest i Falun vaknar han upp med en axel som har varit ur led, och det visar sig också finnas en spricka.

Från juni till november kan han inte åka rullskidor, inte styrketräna som vanligt, knappt använda överkroppen alls. Det är ett långt avbrott i en satsning som bygger på kontinuitet. När han väl kan börja igen åker han till Orsa i november och tränar mycket på snö för att komma ikapp. Där finns samma tävlingsinstinkt som hela tiden driver honom vidare, samma ovilja att släppa taget bara för att kroppen eller omständigheterna protesterar.

Men också comebacken blir stökig. I Kraftloppet kraschlandar han på tummen och stukar den. I Moraloppet blir det masskrasch direkt i starten och en stav går av. Då tar ilskan över. "Jag tog den andra staven och knäckte den på mitten, för jag var så förbannad." I Billingenloppet knäcks skidorna på mitten två kilometer in. Tre lopp, tre bakslag. Ändå fortsätter han fram mot första söndagen i mars.

Loppet där allt vänder igen

När Vasaloppet väl kommer är förutsättningarna egentligen inte de han önskar sig. Nysnö och tunga förhållanden passar honom dåligt. Anton brukar dessutom vara, som han säger, ett rent nervvrak före lopp. Den här gången är det annorlunda. Kanske just för att så mycket redan har gått emot honom. "Jag är annars ett rent nervvrak före lopp, men den här gången hade jag ingenting att förlora."

Skidorna går tungt i början, fruktansvärt tungt, men han håller ihop det och litar på beskedet från vallaren Roger, att de ska bli bättre ju längre loppet går. Och det blir de. Efter Evertsberg börjar han plocka placeringar. Vid högsta punkten ligger han runt 287:a, sedan fortsätter avancemanget in mot Mora. Tillsammans med lagkamraten Rickard Bergengren får han också draghjälp in i slutet, den där sortens sällskap som både lättar och skärper ett lopp.

När han går i mål som 207:a är det lätt att se siffrorna först. Från omkring 6157 till 207 på fem Vasalopp. Men för Anton verkar det större ligga någon annanstans. I vanan att gå upp och träna. I att livet har bytt riktning. "Träningen är min medicin för att hålla mig på rätt spår i livet." Och han är inte färdig. Inte på långa vägar.