Adam Steen tar dig från startkaoset i Berga by till den stela målgången i Mora.

Det börjar inte i Berga by för Adam Steen. Det börjar tidigare, i ett hus i Oxberg, i mörkret före gryningen, där två bröder går omkring med skidor, rutiner och nerver som sitter utanpå kroppen.

Lurad in i loppet

Vasaloppet har funnits där länge i Adam Steens liv, långt innan han själv ställde sig på startlinjen. Som barn såg han loppet på tv. Sedan fick han följa med mamma och langa åt pappa. Det var så det tog fäste, som något större än en tävling, något som redan fanns i familjen och som bara väntade på att gå i arv.

Han säger att både han och brodern blev lurade in i det av pappan. Pappan har själv åkt 25 Vasalopp och kommer från Sälen, uppvuxen precis vid starten i Berga by. När Adam berättar om det blir loppet mindre av ett enskilt arrangemang och mer av ett släktdrag, en riktning i livet som redan var utstakad.

Själv började han ändå ganska sent. Han höll på med traditionell skidåkning och åkte sitt första Vasalopp 2010. Sedan dess har loppet bitit sig fast. Femton Vasalopp har det blivit, alla sedan debuten utom året då han tvingades ställa in på grund av hjärtmuskelinflammation. Med åren har relationen till loppet hårdnat och fördjupats på samma gång. "Det är någon form av hatkärlek", säger han. Och ändå, eller kanske därför, har det blivit det viktigaste loppet på året.

Morgonen då allt smalnar av

De senaste åren har Adam och hans bror bott i ett hus i Oxberg inför loppet. Familjen kallar det för psykhuset. Namnet är halvt på skämt, halvt på fullt allvar. Det är där uppladdningen stelnar till något som mest liknar ångest.

På morgonen testar de två par skidor var. Sedan går färden mot Sälen och starten i Berga by. Där, mitt i allt som hör Vasaloppets morgon till, blir de enligt Adam själva svåra att nå. "Vi är som två nervvrak, jag och min bror, som två psykpatienter." Han säger också att de är helt okontaktbara före start.

Det spelar ingen större roll att han kan loppet. Att han och brodern brukar åka hela banan ungefär en vecka före start, som en tradition. Att han från Mångsbodarna och framåt i stort sett har kilometrarna i bakhuvudet. Vasaloppet lämnar ändå ingen riktig trygghet. Det finns bara rutinerna, materialet och försöket att få rätt skidor under fötterna. Adam föredrar kroppstrumpa framför jacka, energigel framför Vasaloppsbulle, tystnad i spåret framför prat och blanka skidor framför fästvalla. Förr åkte han med fäste, men 2013 var sista gången. Nu är det annat som gäller, andra beslut, andra risker.

Och sedan startar det. Trängseln, skriket, stressen. Det första som möter åkarna är inte fri fart, utan kamp om plats, rytm och lugn. För Adam är det en miljö han återvänder till varje år, trots att den fortfarande verkar göra samma sak med honom.

När dagen spricker tidigt

Adam kan banan i detalj, men det skyddar honom inte från dåliga dagar. I år, berättar han, gjorde han sitt sämsta Vasalopp någonsin. Han var med tidigt, åkte med sin bror och med Stina Nilsson, men efter den lilla nedförsbacken efter Smågan tog det stopp. Han kände att han inte klarade av att följa med.

Det är just där loppet visar vad det är. Inte bara nio mil mellan Sälen och Mora, utan en lång förhandling med kroppen, kylan och huvudet. Adam fastnar vid partierna där rytmen bryts och arbetet måste börja om. Tänningsområdet kallar han ett riktigt köldhål. Risberg är ett sådant ställe som avslöjar om man egentligen förstått banan eller bara sett den på en profil. När han åkte sitt första lopp trodde han att det mest var utför efter första backen. Så är det inte.

Hans språk om spåret är konkret och erfaret. Han stannar vid stakningen, vid hur folk frågar om man inte blir trött i armarna, och svarar att det inte riktigt fungerar så. Han talar om hur loppet växlar teknik, hur man får jobba på olika sätt och hur de sega partierna biter sig fast sent. Men i årets lopp hjälpte ingen kunskap. Brodern Jonathan körde ifrån honom och slog honom för första gången på alla de här åren. Den förlusten känns större än en placering. Den sitter i familjen också, i den där ständiga jämförelsen som verkar vara både drivkraft och sår.

Ändå finns inget i Adams sätt att berätta som låter uppgivet. Snarare tvärtom. Dåliga lopp ska tas i mål. Dåliga dagar ska arbetas igenom. Han pratar om Evertsberg som en plats där man får en fingervisning om hur det går, men också om hur mycket lopp som återstår när man redan känner sig färdig. Ett normalt långlopp kvar, och man är helt slut. Det är ungefär där hans Vasalopp börjar på allvar.

Att ta sig hela vägen till Mora

Någonstans efter Evertsberg blir Adams hållning nästan enkel i sin hårdhet. Man bryter inte. "Man skulle aldrig bryta Vasaloppet om det inte var för att jag hade brutit någon kroppsdel." Det är en regel som säger mycket om hur han ser på loppet, och på sig själv i det. Smärta är väntad. Motgång är väntad. Men målet finns kvar.

Han berättar om lopp där han fortsatt plocka placeringar fast dagen varit dålig, om året när han drog Erik Wikström hela vägen in mot mål, om minnen längs banan som blivit till små hållpunkter i kroppen. Huset i Oxberg, pappan som brukar köra vilse på väg till langning, brodern som ett år brutit vid Björnarvet och stod där och skällde på honom. Allt det där ryms också i Vasaloppet.

Till slut kommer Mora. Adam säger att målet är hans favoritkontroll, för då är det långt till nästa Vasalopp. Men målgången är inte bara lättnad. Först efteråt hinner kroppen ikapp. "Man står där och fryser, och då märker man att man har ont överallt i kroppen." Ibland kan han knappt gå. Ändå försöker han filma direkt efteråt till vloggen, i målområdet eller i bilen, för att få med känslan medan den fortfarande är nära.

Han är 41 nu och säger med självironi att målet egentligen är att kunna lägga av snart, men det verkar inte gå. Så länge brodern fortsätter finns det något kvar att mäta sig mot. Och även om tävlandet en dag skulle ta slut är en sak redan avgjord. "Jag tänker i alla fall aldrig sluta träna." Det låter inte som ett löfte för framtiden. Det låter mer som en beskrivning av den han redan är.