Från jobbtävling till Vasalopp, med tappad skida, kroppstrumpa och total kris.

I Berga by står Jonathan Renberg mitt i folkmassan och känner hur allt han tränat för plötsligt blir på riktigt. Några timmar senare, långt efter den lätta början, är loppet nere på en mycket enklare nivå: att bara fortsätta framåt.

När en jobbtävling blir allvar

Jonathan Renberg kliver in i Vasaloppsvärlden nästan från sidan. På jobbet finns en tävling där vinnaren får ett proffsupplägg för att förbereda sig för Stafettvasan, och när han vinner börjar något som snabbt blir större än en enskild sträcka mellan Sälen och Mora.

Han får träningsprogram av Lager 157 och säger till sin coach Emma att fem pass i veckan inte ska vara något problem. Först efteråt förstår han vad han faktiskt har tackat ja till. Redan dag ett väntar ett långpass på tre till fyra timmar, och de hundra dagarna fram mot loppet får sin egen rytm av pass, återhämtning och en vardag som får rätta sig efter schemat.

Han går in i satsningen på allvar. Under perioden missar han bara ett fåtal pass. Middagarna hemma blir färre, en 30-årsfest ryker, och träningsplanen får ett ovanligt stort utrymme i livet för att komma ur något som från början mest såg ut som en rolig vinst.

Sjukveckan och lägret i Idre

I december kommer bakslaget. Jonathan blir totaldäckad av magsjuka i ungefär en vecka, och mitt i en tät träningsperiod hinner tvivlet ikapp. Ska han försöka ta igen allt, eller bara acceptera att vissa pass är borta? Där blir coachningen viktig, inte minst för att hålla riktningen när kroppen har sagt ifrån.

Efter årsskiftet väntar skidläger i Idre, också det som en del av priset. Han kommer dit utan egna skidor eller stavar. Det är en detalj som säger en del om var han befinner sig i sin nya sport, fortfarande ny, fortfarande på väg in. På plats köper han stavar och får låna ett par snabba skidor.

Det är också där bilden av honom som ovanligt uppdressad förstagångsåkare tar form. Kroppstrumpa, snabba skidor, bra prylar. Han har själv inget emot stilen. Tvärtom. "Jag har en skitsnygg kroppstrumpa, så jag tar den." Någonstans här går skidåkningen från projekt till identitet.

Skidan som försvann och starten som stockade sig

Den sista månaden före Vasaloppet hinner Jonathan köra seedningslopp och känna på tävlingsnerven. Men generalrepetitionen i Stafettvasan blir allt annat än lugnande. Efter ungefär tio sekunder tappar han en skida. Den fortsätter framåt i spåret medan han själv blir stående kvar. Någon bakom filmar, och klippet skickas senare till coachen Emma. Det är plågsamt där och då, men också så absurt att det fastnar. "Min skida slutade aldrig att glida."

Sedan kommer den första söndagen i mars och hans första riktiga Vasalopp. Han står i startled 6, väldigt nervös men också laddad. Känslan i Berga by är större än han hade föreställt sig. "Det var en mäktig känsla att stå där med femtontusen andra."

Det han inte hade förstått var hur första backen skulle se ut i verkligheten. Totalstopp. Ryckigt. Trångt. Maxpulsen är uppe direkt. När fältet väl börjar sträcka ut sig förändras loppet. Ute på myrarna njuter han, skidorna går bra och han öppnar hårt. Vid Smågan ropar två tjejer att han har snygg dress. Han sticker ut i ledet, där jackor är vanligare än kroppstrumpor, och just då verkar allt stämma.

Krisen efter Evertsberg och bron in mot Mora

Men Vasaloppet håller alltid något kvar. Efter Mångsbodarna går Jonathan in i den del av banan han inte känner sedan tidigare, och den där omtalade lätta fortsättningen infinner sig aldrig för honom. "Den där oändliga nedförsbacken upplevde jag aldrig. Jag tyckte att det var skitjobbigt och uppför hela tiden." När dagen blir varmare försämras spåren. Han ramlar ett par gånger, blir blöt om fötterna och armarna börjar ta slut.

Det går bra fram till Evertsberg, säger han, men där någonstans börjar han bryta ihop. Vid skylten som visar 27 kilometer kvar dyker en tanke upp som många känner igen men få säger högt: "Finns det bussar hem härifrån?" Tempot faller. Han går från att passera folk till att bli passerad själv.

Räddningen kommer inte som något storslaget, utan som en chokladboll vid en sponsorstation. "Chokladbollen var livets boll." Den sista milen minns han knappt, mer än tröttheten och viljan att ändå hålla ihop åkningen. Och så den lilla bron före mål. Där förändras allt igen. När han kommer över den förstår han att målrakan faktiskt är nära. I Mora väntar dessutom en överraskning. Hans flickvän står där och hejar, utan att han vetat att hon tagit sig dit. Det blir ett slut som rymmer både lättnad och något mer stilla. Han har tagit sig igenom sitt första Vasalopp, och samtidigt hittat in i en sport som passar honom. Med ett opererat vänsterknä och år av andra idrotter bakom sig låter insikten enkel när han säger den: "Skidåkningen passade mig bra."