Två spår av samma Vasalopp, sub 8 och kamp mot repet.

Det börjar långt före startskottet i Berga by. I ett hyrt hus utanför Mora sitter tio personer kvällen före loppet, och den som har mest rutin säger lugnande att pannlampa inte behövs och att repet inte är något att oroa sig för.

Två vägar in i samma lopp

Jeanette och Åse kommer till Vasaloppet från samma håll, men med olika tyngd i bagaget. Jeanette har redan åkt loppet flera gånger och bestämt sig efter sitt första år 2022 att nästa gång ska hon göra det bättre. Hon börjar åka rullskidor på sommaren, kör tre seedningslopp och bygger sakta upp något som liknar en plan. När hon ställer sig i startled 6 finns där både rutin och ett tydligt mål.

För Åse ser vägen annorlunda ut. Det är Jeanette som taggar i gång henne att anmäla sig, och under sommaren blir det mycket rullskidor. Sedan kommer hösten och en rejäl stukning av foten i en utförsbacke. Hennes fysioterapeut tycker inte att Vasaloppet låter som någon särskilt bra idé. Ändå fortsätter allt rulla framåt mot mars.

Det mest osannolika händer i seedningen. Ett första seedningslopp missas efter för lång fika och för mycket saft. I nästa lopp åker Åse bara ett varv, men resultatet skickas in så snabbt att hon plötsligt hamnar i startled 1. Hon mejlar och säger att det måste ha blivit fel. Till slut gör hon det enda som känns rimligt för henne själv. "Jag ställde mig i startled 10. Det kändes mer rimligt."

Som om det inte räckte drabbas familjen av magsjuka i omgångar dagarna före resan. Fredagen innan avfärd blir också Åse sjuk. När de väl kommer till Mora är förberedelserna redan sönderhackade. Men nummerlapparna är hämtade, huset är fullt och morgonen kommer ändå.

Morgonkyla och små misstag

Startdagen börjar mitt i natten. Åse har sovit ungefär en timme. De kliver upp vid två, tar bussen vid fyra och kommer fram i kylan med den där trötta skärpan som bara finns före ett långt lopp. Jeanette står i sitt startled och upptäcker precis före start att slangbältet läcker. Det finns inte tid att krångla. Det är bara att börja dricka.

Skillnaden mellan startled 6 och 10 visar sig direkt i backen mot Smågan. Jeanette har trångt, men ändå flyt. För Åse blir det en annan sorts rörelse, mer kollektiv än egen, ett långsamt arbete uppför där alla försöker komma fram samtidigt. Hon står på vänsterkanten tillsammans med sitt sällskap, utan eget vätskebälte men med ett förbokat energipaket från Enervit som skulle förenkla dagen.

I stället blir det tvärtom. Supporten står på högersidan. Åse är på vänstersidan. Den första energin försvinner innan loppet ens hunnit börja på allvar. Det är en liten detalj, nästan banal, men i ett Vasalopp växer sådana saker. När Jeanette når Smågan starkt och ligger högt bland damerna, stannar Åse och hennes sällskap i toalettkön. Rådet från kvällen före ligger fortfarande kvar som ett skydd över dagen. Repet är långt borta. Det ordnar sig nog.

När repet flyttar in i huvudet

Efter Smågan börjar Åses lopp dra åt ett helt annat håll. Axeln börjar göra ont. Skinskidorna går trögt och fästet har frusit så att hon inte kan justera det. Glidet är dåligt. Energin är redan påverkad av den missade första langningen. Det som från början var ett långt lopp blir nu ett lopp i minuter, kontroll för kontroll.

Jeanette är samtidigt inne i sin egen, ljusare berättelse. När hon kommer till Evertsberg och ser mellantiden förstår hon att en tid under åtta timmar faktiskt är möjlig. Hon minns hur tanken slår till där: kanske går det. Samma plats som för henne öppnar loppet, drar ihop det för Åse.

För Åse och vännen Emma blir repet snart den tydligaste motståndaren. Marginalerna krymper. Att stanna blir ett hot. Att tänka klart blir svårare. "Jag grät konstant i typ fyra mil", berättar Åse. Emma får ta en annan roll än den vanliga kompisens. "Emma fick vara den stränga skidcoachen." Hon driver på när Åse vill stanna, när axeln värker, när kissnödigheten blir ett eget problem och när spåret bara fortsätter.

Någonstans i allt detta finns också det handfasta som håller en människa i gång. I vaderna har Åse stoppat två dubbelsnickers, en i varje vad. "De räddade mig", säger hon. Det låter nästan komiskt, och just därför är det så lätt att förstå. Nittio kilometer avgörs ibland av stora beslut, men lika ofta av det som råkar finnas i en ficka.

Mörkret före Mora

Efter Hökberg väntar den del av dagen som de kommer bära med sig längst. Mellan Hökberg och Eldris faller mörkret, och Åse och Emma har ingen pannlampa. Rådet från huset kvällen före har hunnit bli ett faktum ute i spåret. "Mellan Hökberg och Eldris var det kolsvart." De ropar svängar till varandra och åker vidare i mörkret med en enda tydlig tanke: når de Eldris, då är repet inte längre ett hot.

Eldris blir därför mer än en kontroll. För Jeanette är det favoritkontrollen längs hela banan. För Åse blir den en räddning. Där går det äntligen att förstå att de kommer få fortsätta hela vägen till Mora. Där kan hon ta av sig skidorna och springa bakom ett rött trähus efter att ha hållit sig länge. Där finns lättnaden, men också kylan. Hon och Emma fryser mycket nu, och den sista vägen in är ingen segerspurt utan ett fortsatt arbete.

Jeanette är redan i mål då, under åtta timmar och mycket glad för det. När Åse närmar sig upploppet står hon i publiken. Efter allt som hänt under dagen blir målgången stillsam och stor på samma gång. "Jag och Emma gick hand i hand i mål." Tiden stannar på tolv timmar och sex minuter.

Senare finns medaljen där, stum och kall mot kroppen, och en Whatsapp-tråd hemma i träningsgruppen som har följt dramat nästan som direktsändning. Två kvinnor har åkt samma Vasalopp, samma dag, på samma snö. Men från startled 6 och startled 10 har loppet blivit två olika världar. Ändå slutar båda i Mora.