Oskar Kardin om segern, skiddramat och tomheten efter ett uppnått livsmål.

Berättelsen om Oskar Kardins Vasalopp börjar långt före upploppet i Mora. Den börjar i tv-sändningar, i de första egna försöken, och i en envis tanke som stannar kvar år efter år: att det här loppet en dag ska gå att vinna.

Ett lopp som tog plats i livet

Vasaloppet fanns där tidigt för Oskar Kardin. Han såg loppet på tv, lärde känna åkarnas namn, följde dramatiken mellan Sälen och Mora och såg hur tävlingen drog människor till sig långt utanför elitleden. Mamman hade åkt Tjejvasan några gånger, och någonstans där började relationen till Vasavärlden ta form, först som fascination och sedan som riktning.

När han själv ställde sig på startlinjen förändrades något. Det första Vasaloppet åkte han 2013. Året därpå låg han med tätklungan, och det blev ett ögonblick som han fortfarande återkommer till. "Det var första gången jag kände att det här är ett lopp som man faktiskt skulle kunna vinna."

Sedan dess har loppet legat där som ett fast riktmärke. Han beskriver hur de senaste tio åren har präglats av samma mål, att lyckas vinna. Vasaloppet är inte bara en tävling i kalendern, utan det största och viktigaste målet inför säsongen. Starten i Berga by, alla åkarna runt omkring, historien som vilar över de nio milen. För honom är det just där tyngden finns.

Allt det som måste fungera

Med tolv genomförda Vasalopp, inklusive Elitvasan 2021, har Oskar Kardin samlat på sig ett slags tyst kunskap om loppet. Små saker, säger han själv. Vad som händer när fältet spricker upp. Hur mycket positionering betyder. När man måste vara vaken och när man måste hushålla. Första gången åkte han med fästvalla, senare blev stakningen allt mer självklar. Så har också loppet förändrats.

Han beskriver dagens Vasalopp som något annat än den mer individuella tävling det en gång var. Lagtaktiken har blivit tydligare, nästan avgörande. "Det krävs att ha ett bra lag för att vinna nu." I ett lag går det att trötta ut andra favoriter, hjälpa varandra med positioner och fatta beslut som får betydelse långt senare i loppet.

Det finns också det rent konkreta, sådant som sällan syns i målfotot men som bär ett helt lopp. Han föredrar svinkalla förhållanden framför regn. Han kör i kroppstrumpa, på blanka skidor med glidvalla, och under årets lopp fick han i sig omkring 160 gram kolhydrater i timmen. Energin kommer från gel, gärna en med mangosmak just nu. Favoritkontrollen är Hökberg, säger han, och i den detaljen finns mycket av hur en erfaren Vasaloppsåkare tänker. En plats i loppet, en utförsbacke efteråt, en känsla i kroppen av att Mora börjar närma sig.

Inför årets lopp ändrades ändå allt hemma. I mitten av januari blev han pappa för första gången. Vanligtvis brukar januari och början av februari till stor del tillbringas nere i Europa, i Italien och Schweiz, men nu blev han hemma mer och reste ned över helgerna. Det gav uppladdningen en annan rytm. Och ett annat fokus. "I mitten av januari blev jag far för första gången."

Kaoset i Mångsbodarna

På Vasaloppsmorgonen låg ungefär en decimeter nysnö. Oskar Kardin åt ris med sylt och lite mjölk och litade, som så många elitåkare gör, på att materialet skulle bli rätt. Själva starten beskriver han som lite mer kaotisk än vanligt, med lös snö och få uppkörda spår. Ändå fick hans lag med alla sex åkare långt fram, och före Mångsbodarna satt han i en tidig utbrytning på sju, åtta man.

Sedan kom det där ögonblicket som hade kunnat ändra hela loppet. In mot sprintpriset i Mångsbodarna fick han en stav i skidan. Först försökte han känna efter i farten. Sedan blev han tvungen att kontrollera skadan ordentligt. Belaget stack ut nästan en centimeter.

Det är lätt att fastna där, i irritationen eller paniken över allt som håller på att gå förlorat. Men hans berättelse om situationen är märkbart rak. Han ville få problemet löst och vidare. Till slut fick han Alvars reservskida av lagledaren. Den mentala omstarten kom direkt. "När jag fick en ny skida var det bara att tänka att nu är allt bra igen."

Det säger något om hur nio mil avgörs. Kroppen ska hålla, förstås, men huvudet måste också vara snabbt nog att acceptera det som redan har hänt. Ingen nytta i att stå kvar i skadan. Bara vidare.

Luckan, Mora och tomheten efteråt

Genom hela loppet fanns känslan av att möjligheten levde, men det var först genom Eldris som allt ställdes på sin spets. Där kom luckan. Där blev läget så tydligt att han kunde formulera det för sig själv: "Det här är min chans, nu måste jag bara ta den." Från den punkten handlade allt om en enda sak, att åka så fort som möjligt in mot Mora.

Ändå vågade han inte känna sig säker. Han hade sett för många exempel på ledare som blivit upphunna sent. Därför dröjde tron ända tills upploppet låg framför honom. "Jag kände mig aldrig säker förrän jag var inne på upploppet och såg Mora." Först då gick det att ta in vad som höll på att hända, att livsmålet som styrt så mycket av vardagen faktiskt gick i mål.

Efteråt blev dygnet fyllt av sådant som följer en seger. Dopingtest, intervjuer, prisutdelningar. Laget hade dessutom full kontroll över resultatlistan, med placeringarna ett till fem. Senare åt de pizza tillsammans, och Oskar tog en öl innan resan gick tillbaka mot Östersund.

Men det som stannar kvar i hans berättelse är inte bara jublet. Det är också det märkliga lugnet efteråt. "Det blev egentligen väldigt tomt när man hade lyckats med det man haft som mål i så många år." Han kallar det en nöjd tomhetskänsla. Som om kroppen och huvudet behövde tid för att förstå att jakten, åtminstone på just det målet, var över.