Daniel Tynell om segrarna, verktygen och hjärtinfarkten som stoppade allt.

Daniel Tynell talar om Vasaloppet som om det fortfarande pågår. Inte bara som nio mil mellan Sälen och Mora, utan som en riktning genom livet, från Grycksbo och sjukdomsåren till tre segrar och ett abrupt slut mitt under Vasaloppsveckan.

Från Grycksbo till de långa loppen

Idrotten fanns där från början i Grycksbo utanför Falun. I familjen och bland kompisarna var rörelse en självklar del av vardagen, orientering på sommaren, skidor på vintern. Daniel Tynell beskriver fortfarande skidåkningen med samma enkla tydlighet som då: "Jag älskar att åka längdskidor." Men när han var ung var det inte Vasaloppet han såg framför sig.

Det var OS och VM som fyllde drömmarna. Han kom in på skidgymnasiet i Mora, den plats som för många är början på något större, men åren där blev inte den raka väg framåt han hade tänkt sig. Resultaten gick åt fel håll. Förkylningar och sjukdomar avlöste varandra. Samtidigt växte en annan sorts självinsikt fram. Han var ingen sprintåkare. Han hörde hemma i de längre ansträngningarna, där loppet hinner förändras flera gånger innan det är över.

När han som 22-åring ställde sig på startlinjen i sitt första Vasalopp 1998 kom han ändå dit med mer nyfikenhet än färdig plan. Debuten blev en läxa i hur brutalt ett nio mil långt lopp kan straffa små misstag. Han åt för mycket före start och kroppen svarade inte som den skulle. "Det tog sex mil innan jag kände att nu börjar jag kunna röra på kroppen ordentligt", berättar han. Först nere vid Oxberg började det lossna. Trots det gick han i mål som 36:a. Det var tillräckligt för att förstå att det fanns något där.

Åren när allt höll på att glida bort

Efter debuten kom en period som lika gärna kunde ha blivit slutet. Säsongen 1999 till 2000 kunde Daniel Tynell inte åka en enda tävling. Någon infektion eller något annat i kroppen satte stopp för hela vintern. Under den tiden pluggade han på högskolan i Borlänge och avståndet till den skidkarriär han en gång sett framför sig blev större.

När han så småningom började känna sig frisk igen var det inte träningsmängd eller perfekta planer som drog honom tillbaka. Det var saknaden. "Fy fasen vad jag hade saknat idrottandet." Där någonstans skiftade också hans sätt att tänka. Han slutade föra träningsdagbok och släppte en del av behovet att kontrollera allt på förhand.

I stället formulerade han något som skulle bli viktigt långt senare också. "Jag skulle ta rätt beslut varje dag utifrån de förutsättningar jag stod med just då." Det låter nästan stillsamt, men i en elitmiljö där mycket handlar om att pressa, mäta och följa plan var det ett avgörande brott. Han kom tillbaka med svaga resultat i bagaget men med en annan sorts lugn i kroppen.

Sekunden, beslutet och loppet som blev hans

När Daniel Tynell ställde sig på startlinjen i sitt andra Vasalopp 2001 fanns ingen självklar yttre logik som pekade mot genombrott. Men under loppet hände något. Han var plötsligt kvar längst fram. Mil efter mil, hela vägen mot Mora. I spurten blev han trea, bara en sekund från segern. "Jag blev trea och var en sekund från segern." För honom själv blev det ett besked lika mycket som ett resultat. Han hade varit längst fram i Vasaloppet, och han hörde hemma där.

Året efter kom ögonblicket som förändrade allt. Vid Krångåsen, med ungefär tolv kilometer kvar, insåg han att han hade en lucka. Det fanns ett val att göra, ett sådant som i efterhand ser givet ut men som i stunden rymmer all tvekan. "Det får bära eller brista, jag kör." Han fortsatte. Höll undan. Kom ensam mot mål i Mora och tog sin första seger 2002.

Det var också då långloppen blev mer än en möjlighet. "Det var då jag insåg att det är det här jag ska hålla på med, långlopp." Vasaloppet blev hans tydligaste arena. 2006 vann han igen, den gången i spurt, och den segern bar på en annan känsla, mer lättnad än överraskning. Ett bevis för honom själv och omgivningen att när det var Vasaloppet skulle man fortfarande räkna med Tynell.

Inför 2009 hade ytterligare något hänt. Från 2007 började han arbeta med en mental coach, därför att han kände att de mentala bitarna var viktiga men att han saknade verktygen. Han började visualisera, dela upp loppet i mindre delar och bygga en plan hela vägen från startlinjen till målportalen. För honom blev nio mil inte ett enda massivt block utan en rad uppgifter. Starten till toppen av första backen. Sedan nästa avsnitt. Och nästa. När han väl åkte loppet stämde allt. Han pressade fältet, gick loss med fem kilometer kvar och vann. "Det var karriärens bästa skidlopp."

När karriären tog slut och Vasaloppet blev kvar

Efteråt har han återvänt till samma fråga flera gånger. "Jag undrar vem jag hade varit om inte Vasaloppet fanns." Det är inte en formulering om meritlistor. Snarare om vad ett lopp gör med en människa när det får följa henne genom ungdom, motgång, triumfer och vardag. Vasaloppet gav honom segrar, men också ett sätt att tänka, fatta beslut och förstå sig själv.

Vändningen kom under Vasaloppsveckan 2015. Huvudmålet för säsongen var fortfarande Vasaloppet. Som formtoppning åkte han Kortvasan, det som i dag heter Vasaloppet 30. Några timmar senare drabbades han av en bristning i ett blodkärl till hjärtat. Beskedet kom snabbt och hårt. "Där stod jag med diagnosen hjärtinfarkt som 39-åring." Och nästan lika brutalt kom nästa insikt: "Där tog min skidkarriär slut."

Senare fick han veta att orsaken troligen var en medfödd försvagning och rekommendationen blev tydlig, ingen maxbelastning under lång tid. Det som återstod var att försöka hantera chocken med samma verktyg som hade burit honom i spåret. Att se förutsättningarna som de var. Att fatta rätt beslut för dagen. Att dela upp också den backen i mindre delar.

I dag bor han i Borlänge med fru och barn, arbetar på Svenska Krämfabriken, driver blomsterhandel tillsammans med sin fru och har fortfarande Vasaloppet nära genom kommentering och andra uppdrag. Loppet finns kvar, även om rollen är en annan. Och kanske är det därför frågan dröjer sig kvar. Vem hade han varit utan Vasaloppet. För Daniel Tynell går den inte att svara färdigt på. Bara att fortsätta leva med.