När Oxberg blev stoppet som ändrade synen på träning, kropp och Vasaloppet.

Det börjar långt före Oxberg. Redan före start finns något nytt i Åse Borgeryd, en tvekan som inte brukar bo där, trots att träningen ser ut ungefär som den ska.

Från tv-soffan till startled 2

Skidorna har funnits där sedan barndomen i Piteå. Åse Borgeryd växer upp i en skidåkande familj, och när hon ser Vasaloppet på tv runt 2011 är det som om något faller på plats. "Jag såg Vasaloppet på tv och tänkte att det där verkar kul, det måste jag göra." Hon går in på hemsidan, bokar en plats till sig själv och sin man, och kliver in i en värld som snart ska bli en självklar del av livet.

Första Vasaloppet åker hon 2012. Hon använder mental träning redan då, ett verktyg hon bär med sig både som idrottare och som mental tränare. På några år går det snabbt. Från debutant till startled 2, en plats långt fram i fältet som säger något om både kapacitet och målmedvetenhet.

Sedan följer loppen, elva Vasalopp över nio mil. Åse lär sig hur hennes kropp brukar svara, hur ett Vasalopp känns när det sitter, hur mycket som ryms i de där timmarna mellan Berga by och Mora. Hon trivs med tydligheten i långloppen, med att vara i det länge, och med det råa i själva uppgiften. I tävling föredrar hon blanka skidor, på träning åker hon ofta skins, och när hon får välja mellan energigel och Vasaloppsbulle väljer hon gelen. Det finns ett eget språk i sådana val. Ett sätt att ta sig an dagen.

Morgonen när rutinerna spricker

Inför Vasaloppet 2023 ser det först inte så dramatiskt ut. Träningen går rätt bra. Men något i henne har börjat glida undan. "Träningen gick rätt bra, men jag hade inte samma driv." Frågorna kommer smygande, sådana som hon inte känner igen från sig själv. Varför gör jag det här? Varför ska jag åka?

Tävlingsmorgonen blir ett tecken i efterhand. Åse, som brukar vara noggrann med sina rutiner, ställer sig inte i kö för sitt startled. Hon tar sovmorgon i stället. Äter frukost i sängen. "Jag har aldrig tagit sovmorgon före ett Vasalopp." För den som känner loppet och sin egen uppladdning är det en liten förskjutning som säger mycket.

Ute i spåret hjälper inte erfarenheten som den brukar. Skidorna är inte särskilt bra just det året, men det är inte bara materialet. Redan i Evertsberg kommer tanken som förändrar allt. "Redan i Evertsberg började jag tänka: Varför är jag här? Vad gör jag här?" Där någonstans börjar hon också tänka praktiskt. Inte hur hon ska ta sig till Mora, utan var hon ska kliva av.

Stoppet i Oxberg

I Oxberg bryter Åse Borgeryd sitt första Vasalopp. För en åkare som inte brukar ge upp är det ett hårt brott, både mot loppet och mot bilden av den hon är. Pappan är där. Systern också. Det finns människor runt henne, men upplevelsen är ändå märkligt ensam, som om något större än en dålig dag just har visat sig.

Det är efteråt hon sätter orden på det. "Jag brukar säga att jag hamnade i klimakteriet i Oxberg." I stunden är det ingen snygg insikt, bara en känsla av att inte känna igen sig själv, varken i kroppen eller i huvudet. I bilen hem mot Piteå kommer domen snabbt och hårt: "Jag ska aldrig mer åka ett lopp."

Den meningen bär både skam och lättnad. Ett misslyckande har fått ett namn, men ännu ingen förklaring som går att leva med. Först senare blir brytningen mindre av ett slut och mer av en plats att gå tillbaka till, för att förstå vad som faktiskt hände den där dagen när drivet tog slut före kroppen.

Ett nytt varför

På vägen hem börjar något skifta. Sorgen är fortfarande nära, men den får sällskap av en ny sorts skärpa. "Innan jag hade kommit hem till Piteå insåg jag att det här måste jag kunna jobba med också." Ungefär en månad senare arrangerar Åse ett stort event i Piteå om klimakteriet och kvinnohälsa, dit omkring 150 kvinnor kommer.

Det blir också en ombyggnad av hennes egen träning. Mindre mängd, mer precision. Mer återhämtning. Mer styrketräning. "Det som har förändrats från mig nu och tio år tillbaka i tiden är att jag behöver mer återhämtning." Hon säger det utan dramatik, mer som ett konstaterande efter att ha tvingats lära om. Många 40 plus, menar hon, tränar alldeles för mycket i förhållande till livet de faktiskt lever.

Själv tävlar hon fortfarande starkt, trots färre timmar än tidigare. Året efter väljer hon bort Vasaloppet och åker i stället Nordenskiöldsloppet, en ny utmaning och ett annat sätt att fortsätta framåt. Vasaloppet är inte nödvändigtvis borta för alltid, men om hon ska tillbaka måste något vara annorlunda. "Jag måste hitta mitt why." Det är kanske där hennes berättelse landar, i den frågan. Inte hur mycket man kan pressa kroppen, utan varför man ställer sig på startlinjen från början.