En trasig stav sänker loppet, men Lars Ljung vägrar släppa taget.

Det börjar så lätt att det nästan känns overkligt. I sitt första Vasalopp glider Lars Ljung fram långt där uppe i fältet, på lånade erfarenheter, hårt vallade skidor och en sorts ovetande lugn som bara finns första gången.

Ett äventyr utan facit

Lars Ljung är på väg mot sitt första Vasalopp 2007 med en känsla som han senare ska förstå värdet av. Han vet ganska lite. Inte tillräckligt för att bygga upp den där tyngden som loppet får efter några år, när varje kontroll bär på minnen och varje backe har ett rykte. Då är allt fortfarande öppet. Som han själv säger: "Där och då var allt ett enda stort äventyr, och man visste väldigt lite egentligen."

Säsongen hade börjat någon annanstans. Han hade flyttat till Meråker i Norge och haft U23 VM i Tarvisio som stort mål. När det inte längre kändes realistiskt styrdes fokus om mot SM, som sedan flyttades från Hudiksvall till Åsarna på grund av snöbrist. I det tomrum som uppstod kom förslaget från tränaren Öystein Pettersen: varför inte åka Vasaloppet? Lars vann Harsa Ski Marathon över 42 kilometer, säkrade en plats i elitledet och anmälde sig.

Dagen före loppet sätter han sig i bilen från Norrala Dalen med sin pappa och kör till Sälen. Teamet är litet. "Det var jag och farsan. Vi var två." Boendet ligger nära starten, praktiskt men trångt, fullt av madrasser på golvet. Ändå sover han bättre än han någonsin ska göra inför ett Vasalopp senare. Kanske just därför att han ännu inte vet vad nio mil faktiskt gör med en människa.

Skidorna är också en del av förväntan. Han har ett par som han beskriver som ett guldpar, skidor han fått av Mattias Fredriksson. Pappan har vallat dem hemma i Norrala redan på onsdagen, och inte bara en gång utan två. På tävlingsmorgonen ser Lars VM-femmilen från Sapporo på tv, testar sedan skidorna i första backen och konstaterar att fästet är begränsat. Men glidet finns där. Det räcker långt.

Långt fram tills det säger plopp

I starten ställer han sig långt till höger, eftersom han har hört att man ska göra det. Första backen är brutal, sådan den alltid är när tusentals kroppar försöker hitta rytm samtidigt, men Lars kommer in i loppet direkt. Han passerar Elin Ek i backen, följer med där framme och låter skidorna jobba i de stökiga nollgradiga förhållandena med nederbörd och tungt före.

Vid Mångsbodarna ligger han, enligt sitt eget minne, omkring fyra. Det är den sortens läge som får ett första Vasalopp att öppna sig på riktigt. Han har tänkt att han kanske borde backa lite, bli mer ekonomisk, hushålla med kraften. Då händer det i en saxbacke. Någon bakom kliver på staven.

Det är ett litet ögonblick, nästan löjligt litet i förhållande till vad som följer. Han drar fram staven, och allt lossnar. "När jag skulle dra fram staven fick jag korken i näven." Resten av staven står kvar i spåret. Han kan inte vända om i trängseln. Det finns bara en väg, och den går framåt.

Sedan börjar den del av dagen som han själv beskriver som en misärhistoria. Han åker vidare med bara en riktig stav, ser åkare passera i strid ström och känner hur loppet rinner honom ur händerna. Det dröjer ungefär åtta kilometer innan han får en ny stav. I Evertsberg finns hjälpen nästan där, men ändå inte. Daniel Rickard står på plats, utan reservstav. Enligt den officiella statistiken är Lars då nere på plats 296.

Vägkorsningen vid Oxberg

Till slut får han en tillfällig stav av en ledare från Mora. Den är mycket tyngre och mycket längre än den han förlorat. Först vid Oxberg, eller vid vägundergången i närheten, kommer pappan fram med den ordinarie reservstaven. Där händer något som är större än materialbytet. Det blir ett beslut.

Lars formulerar det för sig själv med ovanlig skärpa: "Nu är det en vägkorsning, antingen tycker vi synd om oss själva eller så kör vi så fort det bara går." Det är inte en stor dramatisk scen. Mer ett inre bokslut. Det som är förstört är redan förstört. Det som finns kvar är fyra mil som fortfarande går att tävla på.

Han börjar jaga. Från Evertsberg till Oxberg och vidare mot Hökberg krymper avståndet till loppet han förlorat. Statistiken visar hur snabbt det går. Från plats 296 i Evertsberg till 168 i Oxberg, sedan 76 i Hökberg. Han minns särskilt att han passerar Petter Myhlback. Han minns ljudet ovanifrån, helikoptern, och känslan som kommer med det. "Nu är jag tillbaka i tävlingen."

Upphämtningen blir möjlig i ett Vasalopp som ännu inte helt präglas av den lagkörning som senare år ska göra loppen hårdare och mer låsta. Förhållandena är tunga, fältet mer utspritt i sin taktik, ingen vill riktigt dra. Lars har fortfarande bra skidor. Framför allt har han slutat förhandla med det som redan har hänt.

Målgången och det som blev kvar

Vid Eldris, nio kilometer från mål, är han enligt den officiella statistiken uppe på trettonde plats. Kroppen är då så tömd att minnet börjar lösas upp. Han vet att han hade en bra position när tempot skruvades upp mot slutet, men själva avslutningen finns mest kvar som fragment, svartvita bilder snarare än en sammanhängande film.

I Mora ramlar han i mål som 26:a. Efteråt blir han ledd till Mora hotell, så utmattad att andra får berätta delar av vad som hände. Resultatet i sig är starkt, särskilt med tanke på haveriet, men det är inte där berättelsen stannar. Det viktiga händer i efterklangen.

För det där första loppet, dagen som sprack i en saxbacke, blev också början på något mycket större. Han åkte Vasaloppet varje år efter det fram till 2014. "Det blev starten på någon form av hatkärlek till Vasaloppet", säger han. Och ännu längre senare kan han se att staven som försvann kanske inte bara förstörde en dag. Den gav honom också en riktning. "Långsiktigt tror jag att den där staven som försvann var ganska bra för mig."

När Lars i dag ser tillbaka talar han mindre om placeringar än om allt runt omkring. Bilen till Sälen. Pappans vallning hemma i Norrala. Madrasserna på golvet. Beslutet i Oxberg. Han säger att han samlar på minnen och ögonblick. Kanske är det just därför den här historien har stannat. Inte för att allt gick rätt, utan för att så mycket gick sönder och ändå bar hela vägen till Mora.