Från tv-spel till Öppet spår: en nybörjares mentala berg-och-dalbana.

Det börjar med en flytt till Mora och en startplats som råkar ligga där och vänta. Plötsligt står Pontus "Frolle" Frostvik i Sälen i minus 18 grader, med kamera på huvudet och nio mil framför sig.

Från skärm till spår

Pontus Frostvik kommer in i Vasaloppsvärlden från ett annat håll än många andra. Han är uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad och har, som han själv säger, kunnat leva på sin hobby i tio år. Arbetslivet har funnits framför kameran, i sociala medier, i sportspel och sportinnehåll. FIFA, hockeyspel, uppdrag för fotbollsförbundet, IFK Göteborg och Svenska Spel. Ett liv med tempo, bildutsnitt och publik, men inte med Vasaloppsspåret som vardag.

Ändå har skidorna funnits där länge, lite i utkanten. Någon gång per år sedan barndomen, och som vuxen ett växande intresse. Han har följt långloppscupen och världscupen, börjat uppskatta längdåkningen mer och mer. När familjen efter sju år i Göteborg flyttar upp till Dalarna, där sambon har rötter i Malung, förändras avståndet mellan att titta på skidåkning och att själv stå i den.

Det som gör allt konkret är enkelt nog för att nästan se oskyldigt ut. Inflyttningspresenten från svärfar är en plats i Öppet spår. Där någonstans går det inte längre att hålla Vasaloppet på behörigt avstånd. Han börjar dokumentera sin egen väg in i skidvärlden, filmar i Mora, möter människor i sporten och upptäcker snabbt att det här är en miljö med egna språk, egna koder och en påtaglig vänlighet. "Det är väldigt mycket trevligt folk i skidvärlden", säger han. Samtidigt inser han att vallning, som han tidigare knappt varit insatt i, är långt mer avancerat än han anat.

Morgonen då allt börjar

På söndagen startar han 07.20 i led 3. Natten innan har han sovit i Malung för att ha närmare till Sälen. Kylan är skarp, minus 18 grader, en sådan morgon då allt som inte fungerar direkt blir ett problem. Han har lånat vätskebälte, men glömmer att dricka i första backen. När han kommer upp är bältet fruset.

Samtidigt pågår ett annat lopp inne i huvudet. Han filmar hela dagen med kamera på huvudet, försöker uppleva och dokumentera på samma gång. Den första backen är längre än han trott, men när han väl kommer ut på myrarna infinner sig ett flyt. Skidorna går fint och kroppen svarar. En stund känns det nästan osannolikt lätt, som om dagen har bestämt sig för att bli enklare än befarat.

Han stannar vid kontrollerna och dricker sportdryck. Svärfadern finns längs vägen, så vätskebältet kan lämnas av. Det finns en känsla av ordning i det där, av att loppet går att hantera om man bara fortsätter göra rätt saker. Men Vasaloppet väntar sällan länge med att visa nästa sida.

Backen mot Risberg

Efter Mångsbodarna förändras allt. I backarna mot Risberg tar energin slut på ett sätt som inte går att resonera bort. "Jag gick på pumpen så enormt i den backen att jag fick stanna mitt i." Medan andra åkare passerar står han där och försöker få i sig energi, från ett tillstånd där han nyss känt sig stark till ett där varje meter måste övertalas fram.

Sedan följer den del av loppet som sätter sig djupast. Sträckan mellan Risberg och Evertsberg blir tung både i kroppen och i tanken. Han mår inte bättre i Evertsberg än i Risberg, säger han, och det är där avsnittets mest mänskliga rad kommer. "Hur kunde jag byta ut att sitta hemma och spela tv-spel mot att stå här i spåret och vara så trött?" Frågan är nästan komisk i sin enkelhet, men den fångar precis vad ett första långlopp kan göra med en människa.

Det är inte dramatik i stor stil, snarare slit. Småstigningar, tröghet, tvivel. I Evertsberg försöker han rädda situationen med stora mängder dryck. Loppet krymper till nästa kontroll, nästa mugg, nästa möjlighet att inte ge upp den rytm som fortfarande finns kvar någonstans i kroppen.

När Mora börjar kännas nära

Efter Evertsberg lättar det långsamt. Utförsåkningen ger andrum och lokalkännedomen börjar hjälpa honom. Han bor i Mora och känner banan bättre från Oxberg och in mot mål, och det betyder något när huvudet behöver hållpunkter. Oxberg blir därför mer än en kontroll. Det blir platsen där målet plötsligt känns möjligt igen.

Han märker också att det hjälper att vända blicken utåt. Att se att andra också är slitna. Att prata med någon i spåret om något helt annat. "Det är ett bra tips att hitta någon att prata med om något helt annat när man är trött", säger han. Mitt i allt finns också skidvärldens sociala ton kvar, den han hade lagt märke till redan före loppet. Små möten bär mer än man tror.

På slutet börjar han jaga tid och stannar inte i Eldris. Före Hemus lägger sig en annan åkare bakom honom och säger: "Du har bra fart och du är stor. Jag lägger mig bakom dig." Det blir en liten allians in mot stadion, en extra växel. När Pontus glider in i mål i Mora på ungefär 6.45 är första tanken inte att detta får räcka. Den går åt andra hållet. Han börjar direkt tänka på nästa år. Om inget oförutsett händer kommer han att stå på startlinjen igen.