Erik Thiberg om debutnerven, energikraschen och snacket som bar honom till Mora.

Det börjar långt från startfältet i Berga, i ett beslut som nästan låter för litet för att förändra något alls. Två timmar i veckan, resten av livet, och plötsligt står Erik Thiberg där med rullskidor, seedningslopp i kroppen och Vasaloppet framför sig.

Beslutet som flyttade allt

Erik Thiberg kommer från Dalarna, men längdskidåkningen var länge inget han såg som sin egen. I grunden var han en fotbollskille, en sportmänniska, men kroppen hade bråkat med honom sedan tonåren och fotbollen fick läggas ner redan på gymnasiet. Det fanns en erfarenhet av att vilja mycket och inte alltid få kroppen med sig.

När en gratis skidkurs dök upp omkring 2011 avfärdade han den bestämt. Längdskidor, tänkte han, var inget han höll på med och inte heller något han drömde om att hålla på med. Det skulle dröja innan blicken skiftade.

Vändningen kom 2013. Han tog, som han själv beskriver det, ett livslångt beslut att träna två timmar i veckan för resten av sitt liv. Han började simma igen. Sedan kom nästa steg, nästan i samma rörelse. Nu skulle han köpa längdskidor. Nu skulle han börja åka.

Året därpå åkte han Kortvasan på 2 timmar och 28 minuter. Det blev den där sortens erfarenhet som öppnar en dörr i huvudet. Hela loppet kändes plötsligt möjligt. Inför 2015 gick han in i det på allvar, med rullskidintervaller varje vecka, simträning och en växande förtjusning i den nya rörelsen. Han säger det enkelt: "Jag kom att älska rullskidor."

Den långa morgonen i Berga

Resan till första Vasaloppet gick med buss. Han och sällskapet bodde på ungdomsgård, sov som man nu gör inför ett lopp som man burit länge i huvudet, och klev upp medan natten fortfarande låg tung. Klockan var runt 02.50. Frukosten ville inte riktigt ner. Tankarna gick trögt. Det är svårt att vara en rimlig människa den tiden på dygnet och samtidigt försöka göra sig redo för nio mil.

I startområdet blandas förväntan med praktiskt kaos. Skidor ska hittas. Utrustning hållas reda på. Nervositeten ligger utanpå. Men bakom den fanns också något annat, ett arbete som redan var gjort. Två seedningslopp under vintern hade tagit honom från led sju till led fyra. Han hade lärt sig fort och kom till Berga med en plan.

När starten väl gick valde han höger sida. Den första delen av loppet blev bättre än han hade vågat hoppas. Vid Smågan låg han på plats 3104, men det viktiga satt inte i siffran. Det satt i känslan. Skidorna gick bra, riktigt bra. Han hade redan då en idé om sig själv som stakare, en nystakare, och den dagen bar materialet honom framåt genom den första halvan av loppet. Från Smågan vidare mot Mångsbodarna och Evertsberg växte självförtroendet i takt med kilometrarna. "Mina skidor gick kanon. Det var inga konstigheter överhuvudtaget."

När loppet ändrade karaktär

Sedan kom Lundbäcksbackarna. Det är där berättelsen skiftar ton. Först i efterhand blev det helt tydligt vad som hade hänt, men kroppen visste det tidigare än huvudet. Energin räckte inte. Han hade öppnat starkt, åkt med gott självförtroende och missat det som senare blev en av hans tydligaste lärdomar.

"Jag hade kort och gott ätit alldeles för lite under loppet", säger han. Meningen är saklig, nästan torr, fast den rymmer så mycket. För lite tidig energi blir sällan ett problem direkt. Straffet kommer senare, när varje backe blir längre och varje beslut fattas av en allt tröttare kropp.

När han kommer in i Oxberg har ytterligare en smärta tagit plats. Händerna värker så mycket att loppet krymper till något mycket mer konkret än nio mil och sluttider. Det handlar om att ta nästa stavtag. Nästa kontroll. Nästa liten bit framåt. Han pratar sig genom hela loppet, också nu. Självpratet blir ett sätt att hålla ihop dagen.

Och så det märkliga, mänskliga mantra som fastnar. "Jämför Vasaloppet med magsjuka så känns det inte så jobbigt." Det låter nästan komiskt, men i hans berättelse är det djupt praktiskt. Om man kan sätta lidandet bredvid något som faktiskt är värre, går det att fortsätta lite till. Sista tre milen blir inte vackra. De blir genomförda.

Efter målet började något annat

Mora är förstås målet, också för Erik. Favoritkontrollen är målet, säger han, och när kyrkan och Zornmuseet passerar finns den där lätta, nästan högtidliga känslan som bara uppstår när ett långt lopp till slut smalnar av till ett upplopp. Men målgången stannar inte i njutning särskilt länge.

"Direkt efter mållinjen förbyts njutet till en ganska stressig situation, för då är det bråttom att bli varm." Den erfarenheten sitter kvar hos honom. Lättnaden hinner knappt landa innan kroppen kräver något annat. Torra kläder, värme, ordning. Målområdet blir mindre triumf och mer omställning.

Han åkte också Vasaloppet 2016, men det som lever kvar starkast är kanske inte bara de två loppen i sig, utan vad de gjorde med honom. Tillsammans med senare erfarenheter, bland annat Alliansloppet, blev de en del av att tävlingsglädjen började skava. Han tappade den i ganska hög grad och slutade tävla under några år.

Det är därför hans råd om målformulering låter så förankrat. Se till att ha målsättningar så att man inte blir besviken på resultatet, säger han. I den meningen finns både erfarenheten från Berga och kraschen i Lundbäcksbackarna, men också något större. Hur ett lopp kan ge stolthet och samtidigt lära en var gränsen går mellan driv och självplågeri. Vasaloppet blev kvar hos honom ändå. Kanske just därför.