Niklas Bergh berättar hur Vasaloppet blev en heldagsutflykt i eget tempo.

Det börjar med en enkel tanke i ett av landets mest mytomspunna skidspår. Om man tar bort starthetsen, klockan och trängseln, vad återstår då av Vasaloppet?

Idén om ett eget Vasalopp

Niklas Bergh bär på en relation till Vasaloppet som är både vardaglig och egensinnig. Han har åkt loppet flera gånger, poddat om det med Erik Wikström och rört sig länge i den där världen där banprofil, kontroller och väder diskuteras som annat folk pratar om släktkalas. Men det som blev Utflyktsvasan kom inte ur jakten på sekunder. Det kom ur lusten att få vara i spåret på ett annat sätt.

Tillsammans med vännen Joakim Tillman satte han namn på idén. De ville åka hela sträckan mellan Sälen och Mora i ett svep, men när det inte längre var Vasaloppet. När tävlingen var över, publiken borta och spåret fortfarande låg kvar. "Man åker Vasaloppet i ett svep när det inte är Vasaloppet, som en utflykt helt enkelt."

I den formuleringen finns nästan hela projektet. Nio mil, ja, men också mackor i ryggsäcken, pauser som får dra ut på tiden och möjligheten att stanna upp i Risberg eller Evertsberg utan att någon klocka driver på. För Niklas handlar lockelsen om att se banan igen, fast avklädd. Samma kontroller, samma backar, men i ett lugn där man hinner märka platserna.

När allt stannade i Sala

Första försöket tog slut långt innan Sälen. De hade gett sig av mot Dalarna med planen klar, men vädret bestämde något annat. Snödrevet blev för hårt. Vägen tog stopp. "Vi kom inte fram. Vi fastnade i Sala."

Det är ett sådant misslyckande som lätt hade kunnat få hela idén att rinna ut i sanden. I stället blev det en del av berättelsen. De vände hem igen, åt hamburgare i Stockholm och kom tillbaka sent på kvällen. Sala blev kvar som ett internt riktmärke, en plats att skicka bilder från varje gång vägen går förbi.

Några veckor senare gjorde de ett nytt försök, onsdagen efter Vasaloppet. Den gången var upplägget nästan överdrivet praktiskt. Bilen ställdes i Mora. Lokalbussen gick till Sälen. De bodde på vandrarhem. Och redan där började dagen få den där lätt skeva tonen som följer många minnesvärda turer. Niklas vaknade med gympaskorna på sig och fick lämna dem kvar. Frukosten uteblev trots bed and breakfast, så de tog över köket, gjorde egna utflyktsmackor och packade med termos.

Tomma spår och två timmar i Evertsberg

Starten kom 07.16, längst bak på gärdet, som om de ville ge sig själva hela ritualen fast utan loppet. Kylan bet direkt. Vid Vasaloppets hus fick de söka skydd på den offentliga toaletten och sitta där och värma sig innan de ens riktigt kom i väg. Sedan öppnade sig spåret.

Det märkliga med dagarna efter Vasaloppet är att allt ser bekant ut och främmande på samma gång. Spåren låg fina och nästan tomma. Längs första backen låg kläder och övergivna saker kvar efter tävlingsdagen. "Mängden prylar som ligger längs med backen är helt otrolig." Niklas hade dessutom gjort ett eget utrustningsval som han beskriver med torr självironi. "Jag har av någon svagsint anledning valt skateskidor." Bredvid honom åkte Joakim på gamla skidor med valla från 2019 och en trasig bindning från start.

De tog dagen kontroll för kontroll. I Smågan blev det banan i värmestugan. I Mångsbodarna en andra frukost. Det var just så de hade tänkt sig det, ett Vasalopp där man hinner stanna och se sig omkring. Men utflykten hade också sina små friktioner. Mellan Mångsbodarna och Risberg fick de stå till svars inför en man som var less på allt skräp andra lämnat efter sig längs spåret.

I Evertsberg skiftade dagen karaktär. Solen värmde, termometern visade 23 grader i solen och de gick in på vandrarhemmet för att värma mat. Där träffade de en man från Vansbro och samtalet drog i väg. Kaffe, historier, ännu mer prat. Pausen som skulle vara kort blev lång. "Vi fastnar där i två goda timmar." För en tävlingsåkare hade det varit ett haveri. För Utflyktsvasan var det nästan själva poängen.

När utflykten blev en prövning

Efter Evertsberg hårdnade allt. Den sociala värmen var kvar i kroppen, men ute i spåret hade underlaget förändrats. "Helvete vad spåren har försvunnit." Det som tidigare flutit på började hacka. Utförskörningarna kändes osäkra. Rytmen försvann. Mora, som nyss varit en självklar fortsättning, blev plötsligt långt bort.

Där någonstans kommer också den där tanken som långlopp nästan alltid framkallar förr eller senare. Skulle man bara ge upp? "Vi kanske tar en taxi till Mora härifrån, för det här går inte." De fortsatte ändå. Vid Oxberg tog de en genare väg förbi kontrollslingan. Senare, i Hemus, mötte de en ung åkare från IFK Mora som kom susande, en påminnelse om att det fortfarande fanns fart i spåret även när deras egen dag gått in i sitt sega slutskede.

Målgången blev inte högtidlig. Snarare vardaglig, nästan komisk i sin enkelhet. Den mytiska färden tog slut vid det vanliga Mora igen. De hann tänka sportbar, men ramlade rakt in i en hockeykväll i stan. I stället blev avslutningen något ännu mer jordnära. "Vi går i mål där och tar bilen hem till mina föräldrar, som bjuder på middag."

Kanske är det just där Utflyktsvasan säger något om varför människor återvänder till Vasaloppet. Inte bara för att åka fort, utan för att få fylla de där nio milen med sitt eget innehåll. Niklas försvarar också det praktiska i idén. De betalar spåravgift. De gör det ordentligt. Och han konstaterar att det dessutom är betydligt enklare att hitta en sängplats andra onsdagen i mars än första söndagen. Men det viktigaste är något annat. Att samma spår kan rymma fler sätt att åka genom det.