Han åkte ett halvt Vasalopp och bestämde sig på bussen för att komma tillbaka.

När bekräftelsen till Vasaloppet kommer har Jonas Dahlbom knappt någon relation till längdskidåkning alls. Ändå står han snart där, med rullskidor bakom sig, nästan ingen tid på snö och ett lopp framför sig som snabbt ska visa hur långt 90 kilometer faktiskt är.

Från köket till skidspåret

Jonas Dahlbom är kock och krögare, med ett liv som har gått via Halmstad, Göteborg och Åre till Linköping. Han håller också på med musik, spelar i punkband och rör sig hemma i hårdrocken. Idrott har däremot aldrig varit hans självklara språk. Om längdskidor säger han rakt ut att han egentligen aldrig har åkt.

Det är också det som gör vägen till Vasaloppet så speciell. Den börjar inte i något gammalt skidintresse, ingen barndomsdröm, ingen flerårsplan. I stället är det hans fru och restaurangchefen Conrad som anmäler honom. När bekräftelsen väl kommer finns det egentligen bara ett sätt att svara. Han antar utmaningen.

Så han gör det handgripliga först. Köper rullskidor. Börjar träna. "Jag köpte rullskidor och började stapla mig fram på det där." Det finns något av kökslogik i det beslutet. Om något ska göras får man bara börja, även om man inte kan det från början. Jonas känner igen den hållningen från sitt vanliga liv. "Man behöver ha pannben i köket också, när det är jättemycket att göra."

En vinter som knappt hann börja

Under sommaren och hösten åker han rullskidor hemma på sina rundor och bygger upp något som liknar ett självförtroende. Det är inte elegant, inte tekniskt fulländat, men det går framåt. Han har hjälm på sig, lär sig ta sig runt och fortsätter. Hela sommaren och hösten håller han på.

Sedan kommer januari och ställer till det. Jonas reser till Bali den första januari och blir borta hela månaden. Snötiden inför loppet blir nästan obefintlig. När han kommer hem väntar i stället ett seedningslopp i Sya över fyra mil, anmält för att få en bättre startgrupp. Det blir också hans första riktiga möte med skidor på snö.

"Det var första gången jag stod på ett par skidor och på snö, och åkte de här fyra milen." Han har inte tagit någon tekniklektion heller. Inget privat upplägg, ingen genomgång av växlar eller spårval. Bara rullskidspassen i kroppen och en känsla av att det kanske ändå ska gå. Efteråt inser han själv att han nog hade lite övertro på sin egen förmåga.

Dagen då allt blev en kamp mot klockan

När Jonas kommer till Vasaloppet möter han ett arrangemang som känns större än allt han hunnit föreställa sig. Han har ingen relation till sporten, ingen vana vid apparaten runt omkring, och nu står han i ett startområde där det enligt honom ligger två decimeter vatten i den första rännan. Morgonen blir en väntan i köer. Två timmar bara för att komma in i fållan.

Han startar i startled nio, långt bak i fältet, och redan den första delen upp mot Smågan blir seg och sönderkörd. Det går nästan stilla. Tiden drar iväg innan loppet ens har börjat kännas som skidåkning. Han ser de lila repåkarna och förstår vad dagen håller på att bli. Inte en fråga om tid till Mora, utan om att överleva nästa kontroll.

Reptiderna förlängs den dagen eftersom förhållandena är så stökiga, och det blir avgörande. Han klarar den första gränsen. Men lättnaden blir kort. "Det svåraste för mig var att det var inga spår." För en åkare med så lite snövana blir just det brutalt. Spåret att luta sig mot finns inte. Bara sega stigningar, svår balans och ett lopp som hela tiden kostar mer än planerat.

Två kilometer från Evertsberg

Jonas har ändå med sig det han behöver för att hålla sig igång. Snickers, gel och dryck. Energimässigt känns det enligt honom ganska lugnt. Men kroppen får andra problem. På ett ställe ramlar han ordentligt, drar axeln och känner av revbenen. Smärtan följer med honom vidare genom loppet.

I Risberg måste han stanna, gå på toaletten och försöka få i sig så mycket energi som möjligt. När han lämnar kontrollen är han typ sist därifrån. Sedan blir färden mot Evertsberg allt mer ensam. Fältet tunnas ut, funktionärer börjar packa ihop och han fortsätter med ömma revben och blicken riktad mot nästa kontroll.

Ungefär två kilometer före Evertsberg kommer sjukvårdsskotern. Jonas försöker förhandla sig fram några minuter till. "Jag bara: lite till, jag är snart framme. De sa: Nej, vi bryter här nu." Där tar loppet slut. Han får åka skoter de sista två kilometerna och sätta sig på brytbussen med ett Vasalopp som stannat halvvägs.

Men redan där händer något annat också. På bussen börjar han skriva om upplevelsen, nästan som för att få fatt i den medan den fortfarande pågår i kroppen. Och beslutet kommer snabbt. "Jag ska fan göra det." För Jonas blir brytningen inte slutpunkten. Den blir starten på nästa försök, med mer snöträning, mer teknik och en tydligare plan. Skidåkningen har redan fått en plats. Som något som kräver allt fokus, och som hjälper honom att koppla bort hjärnan från jobbet och göra något helt annat.