När Evertsberg säger stopp hittar Anna-Karin sättet att fortsätta.

Det börjar med ett spontant ja och slutar långt senare under målportalen i Mora, med en skidåkare som redan vet att hon kommer tillbaka. Däremellan finns Hökberg, Evertsberg, blöta spår, torra strumpor och ett sätt att tänka som håller ihop en lång dag.

När skidåkningen tog över

Vägen in i Vasaloppet börjar inte med någon lång plan. Den börjar med att tre par, alla med barn i ungefär samma ålder, bestämmer sig för att göra något tillsammans när barnen blivit lite större. Efter en kväll med Johan Glans säger Anna-Karin Mikkelä ja till Tjejklassikern, och först dagen därpå kommer upptäckten som säger något om hela starten: cyklingen är tio mil, inte tre som hon hade trott.

paragraphs

Det finns ett slags självdistans i hur hon berättar om det där första steget, men också en envishet som skulle visa sig viktig senare. Planen blev att använda 2017 till att börja träna och sikta mot Tjejvasan 2018. Då kom nästa motstånd. I december fick hon lunginflammation, och när hon ställde sig på startlinjen hade hon stått på skidor i mindre än tjugo timmar.

Det första försöket tog slut i Hökberg. Hon bröt. Men någonting hade redan hunnit fästa. Med mer skidträning och mer snö i kroppen kom hon tillbaka, tog sig hela vägen in under portalen i Mora och kände det tydligt. "Jag tog mig hela vägen in under portalen i Mora och kände bara att jag är fast." I vasaloppssammanhang beskriver hon sig sedan dess som motionären som fastnat totalt.

Ett helt år byggt mot söndagen i mars

För Anna-Karin kretsar träningsåret kring Vasaloppet. Hon åker rullskidor, trots att hon själv konstaterar att hon är skåning och sällan har några riktiga spår att träna i. Inför Vasaloppet 2025 fylls uppladdningen på med Båstad Mölle på rullskidor, en sen anmälan till Tjejvasan för att få mer snöträning, och en tydlig jakt på ett bättre startled.

Hon startar i de bakre leden och vet vad några minuter kan betyda. Tjejvasan blir därför också ett försök att nå startled 8. Det missas med fyra minuter och femtio sekunder. Besvikelsen är konkret, men den hinner aldrig bli stillastående. Några dagar senare åker hon upp till Sälen med IFK Helsingborg, skidklubben hemma, och får ännu en genomkörare i kroppen genom att köra första sträckan i Stafettvasan till Evertsberg.

När Vasaloppssöndagen kommer står hon tidigt i kön till startled 9, bland de första hundra ungefär. Hon vet hur morgonen fungerar nu. Köandet, ordningen, väntan. Startbacken kallar hon sitt söndagsmingel. Samtidigt sitter reptiderna i kroppen nästan som en annan puls. Smågan före rätt klockslag, sedan vidare. Loppet blir lättare att hålla i när det delas upp kontroll för kontroll.

I Evertsberg vänder dagen

Första delen av loppet 2025 går bättre än hon väntat sig. Trots att spåren knappt finns där tycker hon att de första ungefär två milen fungerar. Kanske hjälper åren på rullskidor, vanan vid sämre förhållanden. Men det blöta underlaget tar ut sin rätt. Efter hand blir det tyngre. Energin sjunker, känslan försvinner, och framme vid Evertsberg har dagen blivit något annat än den var från start.

Det är där hon säger det högt. "Jag tror jag bryter i Evertsberg, för det här var inte roligt längre." En funktionär svarar att så gör man inte. Repliken är enkel, nästan korthuggen, men den hinner fästa. På vägen in till kontrollen skiftar tanken form. Det är då hon hittar meningen som bär resten av loppet: "Jag ska inte bryta, jag ska byta bara."

Det blir inte en stor dramatisk omstart. Det blir något mycket mer handfast. Hon byter mindset. Hon dricker en kopp kaffe. Hon tar fram de torra strumpor hon har med sig och sätter sig på en furustol för att få ordning på sig själv. Mitt i allt lossnar också en gammal tånagel som hängt kvar sedan Lidingöloppet 30 ett halvår tidigare. Små, obekväma detaljer. Sådant som hör långlopp till.

Ändå är det just där, i det konkreta, som loppet vänder. Efter Evertsberg blir det lättare. Inte för att banan blir kort, utan för att hon återtar något hon kan styra. Tempo, tanke, energi. Resten får vara som det är.

Mot Mora, och vidare utanför spåret

Från Oxberg och framåt kommer igenkänningen. Där startar Tjejvasan, och den delen av banan sitter redan i kroppen. IFK Helsingborgs egen depå dyker upp med plättar, sylt, grädde och Coca-Cola. Senare kommer Eldris, den sena kontrollen som för henne blivit en mental gräns. "Klarar man Eldris, då klarar man Vasaloppet." När hon passerar där vet hon att hon kommer att ta sig in.

Mot slutet händer något mer. Stakningen biter. Hon känner sig stark och börjar åka förbi andra. Några kilometer före mål går det också att börja räkna. Det finns en chans på personbästa, snabbare än hennes tidigare 11.33.44. Hon trycker på sista biten och går i mål i Mora på sin snabbaste Vasaloppstid hittills. Efteråt är ordningen nästan rörande tydlig. Först medaljen runt halsen.

Samtalet om hennes Vasalopp slutar ändå inte vid mållinjen. Det fortsätter i Vasan för Margit, initiativet som hon driver tillsammans med andra för att fler kvinnor ska hitta in i spåret. Det började med tre kvinnor som fann varandra på Instagram och delade samma frustration över att så få kvinnor åker Vasaloppet. Anna-Karin kopplar det till historien om Margit Nordin och till nutiden, till frågor om tillhörighet, mod och trösklar.

"Huvudsyftet är att få fler kvinnor att åka Vasaloppet, sänka trösklar och ändra mindset." Det är ett annat slags fortsättning på berättelsen från Evertsberg. Samma tanke, egentligen. Att det som ser ut som ett stopp ibland kan vara en punkt där man byter riktning och fortsätter vidare.