Första Vasan, tappad tätkänning – och drömmen om att en dag vinna.

Det börjar i Berga, i några stilla minuter före start, när Malte Jutterdal ser ut över fältet och känner tyngden i loppet han burit med sig länge. Kort därefter är allt stökigare, lösare, mer svårfångat, och just där börjar hans egen Vasaberättelse på riktigt.

Från Ljungsbro till startlinjen

Malte Jutterdal kommer från Ljungsbro, strax utanför Linköping, och skidåkningen har funnits där så länge han kan minnas. Som ungdom och junior tillhörde han Vreta skid- och motionsklubb, med Olstorp motionscentrum som hemmaplan, innan vägen gick vidare till skidgymnasium och sedan Falun. Det är en ganska rak idrottsresa på papperet, men under samtalet märks något annat också: en långvarig dragning mot just långloppen.

Han säger själv att han alltid varit intresserad av långlopp, och av Vasaloppet i synnerhet. Det är inte bara ett lopp han anmäler sig till. Det är ett lopp han följt genom åren, hemma framför tv:n och ute i spåret när han servat andra. Till slut står han där själv, i sitt första riktiga Vasalopp, med den där speciella blandningen av högtid och arbetsdag som bara stora tävlingar har.

Tre minuter före start blickar han ut över startfältet. Det är mäktigt, säger han. Sedan skiftar allt. Nysnö, oro, människor, rörelse. "Det var kaotiska förhållanden inför start. Det fanns inga spår." För en förstagångsåkare i huvudloppet blir det en sorts snabbkurs i vad Vasaloppet också är, ett lopp som aldrig riktigt bryr sig om att bli så prydligt som man tänkt sig.

Planen som höll till Evertsberg

När loppet väl kommer upp från startbacken blir det mer åkbart, och Malte hittar in i det han kan. Han hade en plan för sitt lopp, och länge håller den. Inte med stora gester, snarare med disciplin. Hänga med där framme, hushålla rätt, läsa situationerna.

Det betyder mycket att få göra det här med människor omkring sig som han litar på. Han berättar om stödet runt sig och lyfter särskilt Johannes Eklöf, en åkare han sett upp till länge. Kontakten började via rullskidtävlingar på somrarna, och utefter spåret blir Johannes en trygg punkt. "Han var en väldigt fin mentor för mig utefter spåret", säger Malte.

Fram till Evertsberg händer egentligen inte så mycket dramatiskt. Just det är ett gott tecken. Loppet flyter, kroppen svarar, planen håller. Strax innan kontrollen går han upp först. "Jag låg först där strax innan Evertsberg, och det var helt enligt plan." I sitt första riktiga Vasalopp ligger han längst fram en stund. Den känslan stannar kvar.

Det som försvann före Oxberg

Men Vasaloppet byter ofta skepnad efter halva loppet. För Malte kommer vändningen efter Evertsberg. Förhållandena förändras, och det som tidigare fungerat börjar kosta mer. I långlopp kan små beslut växa till stora ute i spåret, och för honom sitter en del av svaret under fötterna.

"Jag hade inte tillräckligt konkurrenskraftiga skidor. Jag tror att jag gjorde fel skidval", säger han. Det är en rak analys, utan skydd. Några kilometer före Oxberg får han släppa tätkänningen. Det som nyss sett ut att bära långt in mot Mora glider honom ur händerna.

Till sist går han i mål som 50:a. Det är inte den placering som fyller berättelsen efteråt. Det är snarare vad loppet hann visa honom innan det sprack. Han hade varit med långt fram. Han hade känt hur planen bar. Och när han summerar dagen låter det inte som ett avslut. "Det var absolut inte sista gången jag gick i mål där."

Orsa gav svaret

Veckan efter Vasaloppet står han på start igen, den här gången i Orsa. Ett femmilslopp med individuell start på en flack bana. För många hade veckan efter ett första Vasalopp mest handlat om att lappa ihop kroppen. För Malte blir den i stället ett kvitto.

Banan passar honom. Han beskriver sig som en poweråkare, en som trivs i fart och flack terräng, och kärnan i det är tydlig. "Jag älskar att staka och höghastighetsstakning." Under loppet kommer beskeden stegvis. Han får höra att han är före Erik Rosjö. På andra varvet kommer nästa signal, först att han kör för pallen, sedan för segern. Till slut vinner han.

Där någonstans klarnar riktningen. Malte säger det utan omskrivningar: "Jag är en stakåkare." Långloppen är inte ett sidospår från den traditionella skidåkningen, utan platsen där hans sätt att åka får störst verkan. Nu väntar Ski Classics. Första året ser han som att se och lära, utan låsta resultatmål. Men det stora målet säger han högt redan nu. En dag vill han glida in i Mora som vinnare av Vasaloppet.