Bakom varje skidspår finns en eldsjäl – här är en av dem.

Det börjar med en fråga i förbifarten på en arbetsplats. Sedan fortsätter det genom år av träning, misslyckad vallning, sena kvällar i ett upplyst spår och en allt tydligare känsla av att det viktigaste inte alltid händer på väg mot Mora.

Tre veckor till start

Skidåkningen har funnits med länge för John Hillman, ända sedan han var sex, sju år, men Vasaloppet kom in i livet på ett sätt som inte liknade någon lång plan. År 2003 dök en snickare på jobbet upp med en enkel fråga: det fanns en plats över till Vasaloppet, ville han åka? Tre veckor senare stod han där med nyinköpta skidor, pjäxor och stavar, efter att ha gnetat på så gott det gick.

Det säger något om hans väg in i loppet. Inte högtidligt, inte uppbyggt kring stora ord. Mer som att han klev in i en berättelse som redan var i rörelse och blev kvar i den. Med åren blev det två Vasalopp, tre Öppet Spår och två Halvvasan, men den första känslan av att bara kasta sig in finns kvar som en grundton.

Längs banan finns också de där punkterna som fastnar mer än andra. För John är Hökberg en sådan plats. "Jag skulle nog säga Hökberg. Då vet man att man kommer klara det här." Det är mindre ett romantiskt favoritställe än ett mentalt besked. Dit, och sedan vidare.

När satsningen blev allvar

När John flyttade tillbaka till Linköping omkring 2011 tog skidåkningen fart igen. Barnen hade blivit större, livet gav lite mer utrymme och han började göra det han själv beskriver som en långsiktig satsning på att åka Vasaloppet. Den här gången inte på ett infall, utan ordentligt förberedd.

Öppet Spår 2012 blev ett viktigt steg. Han åkte tillsammans med en kompis som fått startplatsen i 50-årspresent och som aldrig tidigare stått på skidor. Vid starten var det runt 28 grader kallt. John tog rollen som den som peppar och håller ihop dagen. Kompisen tog sig runt. "Han hade aldrig stått på skidor, men han gjorde det med bravur." Det blev ett lopp där vänskapen bar lika mycket som träningen.

Säsongen efter handlade mycket om seedning och tid. John var med i Linköpings skidklubb, tränade utifrån jobb och familjeliv och satte ett tydligt mål. "Sex timmar var målet då, att åka under sex timmar." Halvvasan veckan före Vasaloppet 2014 blev en del av planen för att nå led två, men där vallade han bort sig själv och missade med ungefär en minut.

Själva Vasaloppet det året blev tungt. Det snöade och nästan regnade, spåren blev stökiga, trängseln tog energi och han fick ont i vrister och anklar. Efteråt var han stolt över resultatet, men något hade förändrats. Lustkänslan i huvudloppet hade fått sig en törn, och senare blev Öppet Spår ett mer lockande val.

När vintern måste byggas för hand

I Linköping är John inte bara en åkare. Han är också en av dem som ser till att andra över huvud taget kan träna. Hans engagemang i Linköpings skidklubb växte fram steg för steg. Först lördagsträningar. Sedan en morgon när det saknades tränare och han fick frågan om han kunde hålla i passet. Det kunde han. Så blev han kvar. Efter hand tog han också ansvar för konstsnön under några år.

Det arbetet börjar inte med skidåkning, utan med väntan. "Vi måste vänta in kylan, det är väldigt beroende av kylan." Med färskvatten, slangar, kablar och snökanon går det inte att trolla. Kylan måste ligga kvar tillräckligt länge för att det ska vara någon mening att köra. När förhållandena väl kommer försöker klubben bemanna fyratimmarspass nästan dygnet runt. Och det är få som bär mycket. "Det är fyra stycken som kör kanske 60 procent av alla passen."

Att tillverka snön är enligt John mycket mer arbete än att dra spåren. Den nysprutade snön ska helst vila i åtminstone två dygn innan den bearbetas. Klubben har ingen pistmaskin, så jobbet görs med två fyrhjulingar med bandsats och ett spåraggregat. Det betyder fler varv, mer handpåläggning och en annan sorts tålamod. Vinden spelar in. Snön måste hamna rätt. Allt tar tid.

Ändå finns det ögonblick som förklarar varför folk fortsätter. När de första hundra meterna öppnar kan ett fyrtiotal personer komma direkt och åka fram och tillbaka på den korta slingan. Ingen gnäller. Alla vill bara åka skidor. För den som stått i mörker och kyla och byggt den där remsan av vinter är det ett ganska tydligt kvitto.

Kvällsspåren och det som betyder mest

John brukar ofta dra spår sent på kvällen. Han kommer dit strax före tio, när de sista åkarna fortfarande är ute och belysningen snart ska slockna. Det är inte nybörjarna som är kvar då, säger han. Det är de vana, de som vill hinna ett pass till. Han hinner möta dem innan han tar vid.

Det är i de mötena mycket av drivkraften finns. "Man blir superglad när folk säger: Ni gör så fint, tack så mycket." Och ännu mer i det han ser omkring sig: barn som kommer med sina föräldrar, motionärer som får ihop sin träning, människor som använder något som annars inte hade funnits. Han säger att man bara är glad när man har snö och kan göra spår. Där finns hela hans tonfall, osentimentalt och varmt på samma gång.

När han talar om Vasaloppet i dag landar han inte i resultat eller placering. Han säger att han skulle kunna tänka sig Öppet Spår igen, men bara om kroppen och träningen finns där. Och så kommer den där slutsatsen, stilla och självklar efter allt annat han berättat: "Det är egentligen vägen dit som är grejen, tycker jag." För honom ryms den vägen i långt mer än nio mil mellan Sälen och Mora. Den går också genom Linköping, genom nattpass, spårkanter, tacksamma åkare och en vinter som måste byggas för hand.