Från tuff första Vasa till grön väst och eget team.

För Gabriel Strid är Vasaloppet både måttstock och arbetsplats, loppet där varje misstag syns direkt och varje lärdom stannar kvar. Nu åker han inte bara för att hänga med, utan för att styra sin egen satsning, sin egen taktik och i förlängningen sin egen framtid.

Ett lopp som måste läras in

Gabriel Strid kommer från Värmland och började sent med skidåkningen. Först vid 15, 16 års ålder tog den fart på allvar, efter år med fotboll och innebandy och sedan skidgymnasiet i Torsby. Vägen in i sporten ser inte ut som den gör för många andra långloppsåkare. Kanske är det också därför hans relation till Vasaloppet har blivit så tydlig. Han talar om loppet med respekt, nästan som om det vore en egen disciplin i disciplinen.

Fem Vasalopp har han hunnit med, och han beskriver hur utvecklingen kommit steg för steg. Vasaloppet går inte att förstå fullt ut på en gång, menar han. Fart, energi, beslut, hur kroppen svarar efter flera mil, allt det där måste nästan upplevas innan det går att behärska. "Vasan är det största vi har inom långlopp", säger han, och i den meningen ryms både dragningskraften och allvaret.

Första gången blev det också precis så stökigt som ett första Vasalopp kan bli. Han kom från traditionell skidåkning, utan att ha tränat specifikt för den här typen av lopp. Tempot överraskade honom, upplägget höll inte, och tidigt i loppet blev han tvungen att åka åt sidan och stanna. Det kostade omkring 200 placeringar. Efteråt fanns ingen romantik kvar i upplevelsen. "Efter första Vasan tror jag inte att jag hade så mycket mersmak faktiskt."

Att bygga sin egen väg

Mersmaken kom senare, när han började åka fler långlopp och kom in i Ski Classics. Där växte också en annan tanke fram. Inte bara att bli bättre som åkare, utan att skapa bättre förutsättningar runt sig själv. Redan under sitt första år i långloppscupen kände han det. Han ville någon gång ha ett eget team.

Han hann åka för Team Nordic Jobs och därefter för Exsitec, och åren gav erfarenhet av hur ett lag fungerar, både sportsligt och praktiskt. Men tanken låg kvar. Ett eget lag skulle, som han själv beskriver det, vara den bästa vägen för att få optimala förutsättningar och nå riktigt högt. Det handlar om kontroll, men också om ansvar. Att själv vara med och forma miljön runt satsningen.

Så växte GS8 fram. En ansökan skickades in till Ski Classics, ett lag behövde se tillräckligt starkt ut på papperet, åkare skulle in, sponsorer skulle in, allt samtidigt. Den sortens arbete syns sällan i tv-sändningen. Men det är där mycket av en satsning avgörs. Gabriel Strid låter nästan lika engagerad när han pratar om lagbygge som när han pratar om tävling. "Jag tycker att det är kul att bygga någonting från grunden." Det är ett sätt att förstå honom. I spåret jagar han sekunder. Utanför spåret bygger han ramen som ska göra dem möjliga.

Säsongen som smalnade av till en väst

Under säsongen bestämde sig GS8 tidigt för en tydlig riktning. Den gröna sprintvästen skulle jagas stenhårt. I långloppen finns tävlingar inne i tävlingen, sprintpunkter som kan förändra både taktik och loppbild. För Gabriel blev det också ett sätt att spela på sina styrkor och välja ett mål som krävde mod. Ibland måste man offra slutplacering för att ta rätt poäng vid rätt tillfälle.

Det avgörande ögonblicket kom i Orsa. Planen var enkel och brutal. "I dag ska jag vinna fram till sju kilometer." Där fanns sprinten, där fanns chansen att ta ledningen i kampen om västen. Efter 3,5 kilometer fick han en mellantid som visade att han ledde med en sekund. Då fanns inget att spara. Han tryckte vidare, tömde sig fullständigt och föll ihop efter spurten. Tv-bilderna fångade det också. Kroppen var slut, men västen var inom räckhåll.

Efter Orsa höll han den gröna västen hela vägen till säsongens slut. Och han är tydlig med vad beslutet betydde. "Det bästa jag gjorde under säsongen var att gå all in i Orsa." För ett ungt lag som GS8 blev det mer än ett personligt delmål. Det blev synlighet, ett bevis på att laget redan under sin andra säsong kunde ta plats på allvar.

Vasaloppet med en annan karta i huvudet

När Vasaloppet kom den här säsongen åkte Gabriel Strid med en annan plan än de flesta runt honom. Målet var inte totalplaceringen. Målet var sprintpoängen. Smågan och Evertsberg blev dagens viktigaste platser, mycket viktigare än vad resultatraden vid målet skulle säga. "Syftet under Vasan för mig var att ta poäng på sprintarna."

Han tog sprinten i Smågan och fick sedan med sig en andraplats i Evertsberg. Däremellan kom en sådan där märklig tävlingssekvens som fastnar i minnet. I Mångsbodarna råkade hans stav fastna i Oscar Kardins skida. En kort scen mitt i all fart och koncentration, ett ögonblick som inte går att planera för. Senare, efter målgång, fick han höra att Oscar hade vunnit loppet.

Själv summerar han dagen med ett lugn som säger mycket om hur hans relation till Vasaloppet har förändrats. Kroppen fungerade bra hela vägen in, berättar han, även om materialet inte räckte lika långt mot slutet. Det är kanske där den stora förflyttningen finns. Från första Vasan, när allt gick snett nästan direkt, till ett lopp där han vet exakt varför han är där och vad han försöker få ut av dagen.

Framåt finns både laget och målet kvar. GS8 ska vidare, lagbygget pågår redan och drömmen är inte försiktigt formulerad. "Vi får väl sikta på att jag tar hem Vasan inom en femårsperiod." Det låter djärvt, men inte löst. Snarare som ännu en arbetsbeskrivning från en åkare som har lärt sig att stora lopp sällan ger något gratis.