Hur låter Vasaloppet inifrån, när åkaren också är reporter?

Det börjar långt före startskottet, i mörkret på vägen mot Berga by, med duggregn på rutan och en sändning som snart ska ut. Marko Säävälä ska inte bara åka Vasaloppet. Han ska rapportera det medan han är mitt i det.

Ett lopp med två uppdrag

Marko Säävälä känner Vasaloppet väl. Tolv och ett halvt lopp har det blivit, berättar han, och relationen till spåret är gammal nog för att rymma både vanor och egenheter. Han tar hellre femton minusgrader än plusväder, väljer gel framför Vasaloppsbullen och åker sedan många år helst på blanka skidor, oftast stakande. Eldris är favoritkontrollen, den punkt där han vet att det kommer att gå hela vägen in till Mora.

Men berättelsen han bär på börjar inte i en startfålla utan i ett yrkesliv. Efter tjugo år på TT hamnade han på Sveriges Radio Finska. Vid sidan av det hade han redan gjort sig känd för egna liverapporter från skidspåren i Stockholmsområdet, sändningar i Facebookgruppen Längdskidor i Stockholm, där han pratade om spårstatus, trafik och parkeringar för tiotusentals medlemmar.

När jubileumsloppet 2024 närmade sig såg han en öppning. Han hörde av sig, och till slut kom svaret från Radiosporten. De kunde testa honom. Plötsligt blev Vasaloppet något annat än den återkommande kraftmätning han åkt vartannat år sedan debuten 2007. Nu skulle han vara skidåkande reporter för Radiosporten och Sveriges Radio Finska, med headset på huvudet, stor väst på kroppen och ett uppdrag som följde honom hela vägen ut i spåret.

Bakom beslutet fanns också ett annat minne, från året före. Då hade han åkt sitt bästa Vasalopp, 5.07, och tagit medalj. Det hade han inte trott om sig själv. "Jag hade inte i min värld kunnat fantisera om att jag ens skulle kunna ta medaljen i Vasaloppet", säger han. Den känslan, att loppet fortfarande kan överraska honom, följer med in i nästa kapitel.

Regnet, köerna och den tunga ryggen

Inför det hundrade Vasaloppet 2024 lutar prognoserna åt plusgrader, fukt och regn. Marko försöker förbereda sig praktiskt. Han har små trugor på stavarna, inte stora. Han har silvertejp redo för att tejpa över pjäxorna och hålla vätan borta. På lördagen hålls planeringsmöte i Mora med Radiosporten. Dagen efter ska allt fungera, både loppet och sändningen.

Färden mot Sälen börjar 03.45. På vägen upp duggregnar det. Vägarbeten sinkar trafiken längs Vasaloppsvägen, och när de närmar sig Berga by blir det kö. Startmorgonen får en nerv som inte handlar om puls eller vallning, utan om minuter. För Marko finns en första direktrapport redan 07.18. Han ska hinna fram, få på sig utrustningen, kontrollera ljudet och samtidigt göra sig klar för nio mil på skidor.

På ryggen bär han en sändarryggsäck som väger omkring fem, sex kilo. I den finns tekniken som ska hålla honom uppkopplad, bland annat fyra simkort från olika operatörer. Runt honom rör sig välkända radioröster, instruktioner går i öronen, sändningen pågår redan innan loppet börjat. Han beskriver hur han blir imponerad av maskineriet. Samtidigt är han själv en del av det.

När startfältet väl släpper iväg åkarna väntar ännu en påminnelse om förhållandena. Nära starten ligger en jättelik pöl, omkring hundra meter lång och flera spår bred. Trängseln hårdnar. Marko kör till och med in i ryggen på en annan deltagare. Och mitt i allt detta ska han hitta ord. Han har ingen vanlig nummerlapp, utan en väst där det står Radiosporten. Han syns. Han hörs. Och han måste fortfarande ta sig fram som alla andra.

Radioskugga och sega backar

De första milen blir en märklig blandning av rutin och störningar. På myrarna passerar åkare honom, bland andra Kai Rung. Ryggsäcken börjar kännas i ryggslutet. Vid Smågan händer det som också hör till jobbet. Täckningen försvinner. Han åker in i radioskugga, trots alla simkort i ryggsäcken, och blir ensam med sin egen andning tills det börjar knastra i lurarna igen och kontakten kommer tillbaka.

Sedan kommer den del av loppet han fruktar mest. Backarna upp mot Risberg. För Marko är det där Vasaloppet biter ifrån mentalt. "Det jag tycker är jobbigast i Vasaloppet är backarna upp mot Risberg", säger han. Som stakare blir den långa, sega stigningen en plats där kroppen dippar och huvudet måste arbeta lika hårt som armarna.

I Risberg uppstår samtidigt en liten scen som bär hela hans dubbla roll. Han stannar till i reporterns ärende och pratar med Thomas Bergman från Våmhus, som berättar att han jagar sin bror Henrik längre fram i spåret. Ett kort möte, nästan i förbifarten, men sådana ögonblick är precis varför hans närvaro i loppet blir något mer än en sportsändning. Han är i samma trötthet som de han talar med.

Sträckan vidare mot Evertsberg känns längre än den ser ut på kartan. Kilometrarna segar sig fram. Han börjar få krampkänningar och känner hur både åkningen och rapporteringen kostar. Det är här den där dubbla belastningen blir tydligast. Han åker inte bara sitt eget lopp. Han bär också ett arbete på ryggen, bokstavligt talat.

Från bryt till målgång i egen röst

Evertsberg blir en vändpunkt i flera riktningar. Under 2024 års lopp är det här Markos rapportering slutar, och när han får lämna ifrån sig sändarryggsäcken kommer lättnaden direkt i kroppen. "När jag tar av mig min ryggsäck känns det som att jag får vingar", säger han. Han stannar ungefär en halvtimme i kontrollen. Efteråt fortsätter han utan hörlurar, utan den ständiga kontakten i örat, och loppet blir tystare.

Just tystnaden visar sig också rymma ett av hans starkaste radiominnen. I sändning ber programledaren honom att vara tyst, så att lyssnarna bara får höra andningen och stavtagen. Marko minns det som sin bästa insats den dagen. "Det var min bästa insats under hela Vasaloppet, att vara tyst och flåsa i det." För en pratande reporter blir det ett ovanligt erkännande av att kroppen ibland säger mer än orden.

Samtalet i podden rymmer också ett annat Evertsberg, årets bryt. När kroppen inte räcker längre och förkylningen från före loppet sitter kvar, tar det slut där. Han hade redan före start förankrat den möjligheten, till och med frågat om det var okej att bryta och kanske göra reportage om brytbussen. Självdistansen finns kvar, men också ett lugn inför att allt inte alltid går att pressa fram.

Och så kommer motbilden året efter. I Vasaloppet 2025 har han ryggsäcken med sig hela vägen till Mora. Med skid VM i Trondheim pågående samtidigt lyckas han ändå få plats i sändningen när målet närmar sig. Då tar han chansen han tänkt på. "Tänk om man kunde få referera sin målgång själv, så jag tar tillfället i akt här." När klockan stannar på 6.23 är det inte bara ännu en målgång. Det är, som han själv säger, en höjdpunkt i hans yrkesmässiga liv att få referera sin egen målgång. Mellan brytet i Evertsberg och rösten under målportalen ryms något av det som gör att Vasaloppet fortsätter dra honom tillbaka. Samma spår, men aldrig samma lopp.