40 Vasalopp senare vet Erik var loppen avgörs, och var kaffet smakar bäst.

Han har gjort resan så många gånger att vissa detaljer sitter som i kroppen: när man ska hålla igen, var kaffet smakar som bäst och varför Eldris känns närmare hjärtat än många andra platser. För Erik Lindbäck är Vasaloppet inte ett enstaka lopp, utan en vana som följt honom genom årtionden.

Där allt började

I Piteå är skidåkningen en del av vardagen, och för Erik Lindbäck finns den tätt intill resten av livet. Han arbetar i byggbranschen i familjeföretaget Lindbäcks Bygg, verksamheten som hans farfar en gång startade, och samtalet om Vasaloppet börjar också där, i den norrländska hemstaden där skidlivet alltid har funnits nära.

När han ser tillbaka på sin egen rad av lopp blir siffran lite skev. Erik säger att han har åkt Vasaloppet 40 gånger, men i statistiken syns 39. Förklaringen ligger i premiären 1988, då han kom till start under namnet Fred Förlander efter ett sent återbud och en anmälan som inte gick att ändra. Så såg det ut då. Det fick lösa sig på andra sätt än i dag.

Det där första loppet blev början på något som sedan skulle upprepas om och om igen. Vasaloppet blev ett riktmärke i tillvaron, en vinterpunkt att förhålla sig till. Och redan från början fanns också känslan för det som omger själva åkningen, traditionen, det praktiska, allt det där som gör nio mil till mer än bara en sträcka mellan Sälen och Mora.

Konsten att få skidorna att gå

För Erik har vallningen aldrig bara varit ett nödvändigt ont. Den hör till själva upplevelsen. Han har åkt på vallade skidor genom åren, långt innan skins blev ett alternativ för många motionärer, och han talar om vallaburkar och väderomslag med den blandning av respekt och nyfikenhet som bara kommer av lång vana. "En del av tjusningen är vallningen också", säger han.

Just därför fastnar också historierna om när det går fel. Han minns hur hans bror ett år inte vallade om trots nyfallen snö och fick snö och is under skidorna redan i första backen. Det är en liten episod, men den rymmer mycket av Vasaloppets logik. Ett beslut före start kan följa dig länge.

Hans eget första lopp blev också en läxa i tålamod. Skidorna gick dåligt, så dåligt att han var nära att ge upp. I Evertsberg vallade han om, fick bättre skidor och kunde fortsätta mot Mora. Den erfarenheten sitter kvar. Bra skidor spelar roll, men också förmågan att inte låta en dålig början avgöra hela dagen.

Kyla, kamratskap och en jacka som kom hem

Det finns år som stannar kvar tydligare än andra. Erik minns ett av de riktigt kalla, när temperaturen kröp långt ner och han startade med jacka utanpå skidklädseln. Längre fram i spåret, i trakten kring Tennäng, behövde han den inte längre. Han lämnade jackan till en åskådare för att få den hemskickad. Några dagar senare kom den tillbaka. Pengarna han hade lagt i fickan för portot låg kvar.

Den sortens minnen verkar stanna längst. Inte nödvändigtvis tiderna eller placeringarna, utan det mänskliga som uppstår längs spåret. Samma sak med reskamraterna som följde honom genom åren. De åkte tillsammans gång på gång, ett återkommande Vasaloppsgäng där rutinerna satt men där små missar fortfarande kunde inträffa.

En sådan episod utspelade sig före Risberg, när servicegänget skulle stå redo med dricka. Allt var ordnat, utom det viktigaste. Drickan låg kvar i bilen. Erik berättar det med värme, som ännu ett av de där ögonblicken som hör till när ett lopp blir en tradition man delar med andra.

Att hushålla med krafterna ända till Eldris

Efter 40 lopp talar Erik mindre om att vinna tid i början och mer om att inte förlora loppet där. "Det gäller att inte ta för mycket för tidigt", säger han. Det är hans kanske tydligaste råd, tillsammans med det enkla grundkravet att träna så mycket man har tid med. Förr hade han som mål att ha många skidmil i kroppen före första söndagen i mars, gärna upp mot 100 mil.

Erfarenheten syns också i hur han läser spåret. I utförslöporna undviker han gärna att ligga bakom åkare som verkar osäkra. I första backen minns han till och med den gamla ladan som en gång stod mitt i stigningen, och hur de brukade välja vänster sida för att få bättre flyt. Vasaloppet blir på det sättet en karta av inlärda beslut, små val som sparar kraft eller skapar problem.

Och så finns ritualerna. Eldris är kontrollen han håller varmast om hjärtat, därför att Mora känns nära därifrån. Där brukar han ta kaffe, det första under loppet. På stationerna tog han två muggar blåbärssoppa varje gång. Till slut hade barnen sin egen teori om saken. De sa att han åkte Vasaloppet för att få dricka blåbärssoppa. Det är sagt med humor, men också med precision. Efter så många år är det ofta just så ett långt förhållande till ett lopp ser ut: byggt av slit, vana och de små sakerna man längtar tillbaka till.