Han spurtade bort sistaplatsen och förlorade 100 000 kronor.

Det finns lopp där allt handlar om tid, placering och splitsekunder. Och så finns det dagar då målet krymper till något mycket enklare: att bara hinna vidare innan repet dras, och till slut få se Mora.

Från radiogrej till allvar

Vasaloppet började för Sebastian "Basse" Widman som en idé i radion. Någon i morgonshowen på Energy skulle göra loppet som en kul grej, och upplägget fick en rubrik som fastnade direkt: från pappa kropp till Vasaloppet. Han var nybliven förälder, hade lagt på sig lite vikt och hade, som han själv säger, aldrig stått på längre skidor tidigare.

Det fanns självdistans i projektet, men också ett oväntat allvar. Han fick hjälp av en PT på gymmet och körde mycket stakmaskin, ett redskap han fortfarande lyfter fram för den som vill förbereda sig för Vasaloppet. Träningen blev samtidigt radioinnehåll. En morgon satt han i ett kylskåp i studion, i sina Vasaloppskläder, för att vänja sig vid kyla. Vid ett annat tillfälle tog han med skidorna och hela outfiten, inklusive en lånad kroppstrumpa som tidigare använts av svenska skidlandslaget, till Gran Canaria och åkte skidor i öknen.

Men under skämten låg något annat och växte. Vasaloppet var inte vilket jippo som helst för honom. Han hade sett loppet på tv i hela sitt liv, tillsammans med sin pappa. Det där som först gick att prata bort i sändning började efter hand likna ett löfte, inför lyssnarna, kollegorna och honom själv.

Dagarnas press före start

Ju närmare startdagen han kom, desto mindre fanns det att gömma sig bakom. Det handlade inte längre om ett kul innehållsprojekt. Han visste att han måste klara det. Några dagar före loppet blev hans tre barn förkylda, och för att inte riskera att bli smittad tog han in på hotell. Det är en liten detalj, men den säger något om var han hade hamnat. Nu skulle det genomföras.

Tävlingsmorgonen kom tidigt. Han tog sig till starten i Sälen och ställde sig i startled sex under ett år som många minns för dåliga förhållanden. 2019 var, som han beskriver det, ett av de sämsta åren på länge. Det var taskigt väder, tunga förhållanden och många som bröt. För en åkare som aldrig tidigare gjort det här fanns ingen jämförelse att luta sig mot.

Hans plan var därför enkel. Den byggde inte på sluttid eller placering. "Det enda målet var att klara det och inte bli tagen av repet." Första backen blev kaotisk, med folk som ramlade och tappade skidor och stavar. Där och då handlade allt om att hålla sig på benen och inte dras med i andras panik.

Misstaget i Smågan

Det stora felet kom tidigt. I Smågan stannade han för länge. Efteråt säger han det rakt ut: "Jag softade i Smågan, och det gav mig stress resten av loppet." Det är en sån där detalj som kan låta liten utifrån, några minuter vid en kontroll, men längst bak i fältet förändrar den hela dagen. Från den stunden blev loppet en jakt.

Vid stationerna hade han en kompis som hjälpte honom att hålla koll på marginalerna. Hur låg han till. Hur mycket tid fanns kvar. Vid en kontroll kom han in precis när repet skulle dras. Han beskriver hur han nästan fick det i ryggen. Det är en scen som säger mer än många sluttider gör. Vasaloppet blev inte ett lopp mot klockan i vanlig mening, utan mot avstängningen.

Längs spåret uppstod små tillfälliga allianser. Åkare längst bak frågade varandra hur mycket tid som återstod, om repet låg runt nästa krök, om det bara var att köra. De hjälpte varandra framåt. När stressen är gemensam blir också gemenskapen det. Och någonstans där började han dela upp dagen kontroll för kontroll, utan att tänka längre än nödvändigt.

När han till slut kom till Eldris lättade något. För honom kändes det som att han hade klarat Vasaloppet där. Hotet var i praktiken borta. Nu återstod de sista nio kilometrarna till Mora.

Mörkret, upploppet och den förlorade checken

Efter Eldris blev spåret mörkt och glest. Han minns att det var kolsvart ute och att det inte var mycket folk kvar bland åkarna. Den sista milen blev den långsammaste delen av hela loppet för honom. När den värsta tidsstressen var över kom i stället tröttheten fullt ut. Det gällde bara att stå på benen och fortsätta röra sig framåt.

Nära målet fick han höra något som väckte en sista gnista. Funktionärerna sa att han låg sist i Vasaloppet. Framför honom såg han en annan åkare, en äldre man. Tävlingsinstinkten tog över, trots 90 kilometer i kroppen. "Jag tänkte att jag inte skulle vara den som kom sist, så jag stakade om honom." Han gick i mål, slutkörd men framme.

Först efteråt kom den där extra detaljen som gjort berättelsen omöjlig att glömma. Mannen han hade passerat fick en stor check. "Han vann 100 000 kronor för att han kom sist i Vasaloppet. Jag fick inte en krona." Det är komiskt, nästan för perfekt för att vara sant, men det är inte pengarna han stannar vid när han ser tillbaka.

Det som bär längst är något annat. Stoltheten. Lättnaden. Att få komma in i Mora efter 12 timmar, 21 minuter och 5 sekunder och känna att det faktiskt gick. "Det var bara helt underbart att komma i mål." Senare samma år fullföljde han en svensk klassiker, men Vasaloppet står fortfarande högst. Och han säger att han gärna vill åka igen.