Andreas Nygaard om dagen då allt stämde i Vasaloppet 2018.

För Andreas Nygaard är första söndagen i mars ingen vanlig tävlingsdag. Den ligger där som en fast punkt i året, med Mora som målbild och med en dröm som har följt honom i mer än ett decennium.

När loppet tog plats i livet

Vasaloppet kom inte till Andreas Nygaard som en självklarhet från början. Han berättar att loppet först kom upp på radarn när han gick på skidgymnasium, när tränare runt honom hade åkt det och gjorde det konkret. Det som först var något man kände till blev med tiden något annat, något större.

Sedan dess har relationen förändrats. För Nygaard har Vasaloppet vuxit från en stor tävling till en dag han vill vara som bäst på. Han beskriver hur första söndagen i mars blev ett riktmärke att bygga mot, år efter år, och hur drömmen om att vinna började ta form redan runt 2010 eller 2011.

Det märks också i detaljerna, i vanorna som sätter sig hos den som återkommer. Han har åkt 13 Vasalopp. Han väljer hellre svinkallt än regn, tar gel under loppet, kör kroppstrumpa och blanka skidor. Och när han får frågan om favoritkontroll landar han i Smågan, platsen där den första stora anspänningen börjar lägga sig och loppet hittar sin form.

Dagen då allt stämde

När han kommer till Vasaloppet 2018 gör han det med en ovanlig känsla av ordning. Året före hade han blivit tvåa. Inför den här upplagan hade han haft en väldigt bra träningssäsong, varit frisk och skadefri, och han beskriver själv hur han stod på start med bättre förutsättningar än någonsin.

Det är sådana dagar elitåkare jagar och sällan får fullt ut. Kroppen svarar. Skidorna går. Inget skaver i bakgrunden. Nygaard berättar att de hade fantastiska skidor och att han kände kontroll hela vägen. Den känslan, att inte behöva jaga loppet utan snarare hålla i det, bär honom mot Mora.

Han säger att han väntade på rätt ögonblick, på spurten, på upploppet där allt skulle avgöras. Och när det väl var över kom orden nästan av sig själva: det var kanske den bästa dagen i hans karriär. Efter målgången kändes det, som han beskriver det, som att livet var komplett.

Åren av märkliga omvägar

Det är lätt att minnas Vasaloppskarriärer genom segrarna, men Nygaards relation till loppet är också byggd av sådant som går fel. I debuten 2013 bröt han staven i första backen och åkte flera kilometer med bara en stav. Ett sånt minne fastnar, inte för att det blev vackert utan för att det säger något om vad loppet kräver redan innan det hunnit börja på riktigt.

Året därpå kom en annan historia som låter nästan osannolik tills han berättar den själv. Mellan start och Risberg tappade han sina solglasögon. Han vände tillbaka, letade upp dem i snön, tog dem och fortsatte sedan loppet. Ett stopp i ett lopp där allt normalt handlar om rytm, fart och sekunder.

Just de där episoderna gör något med hans berättelse om Vasaloppet. De visar att relationen till loppet inte bara handlar om den perfekta dagen, utan också om att fortsätta när rytmen spricker. Stavbrott. Ett par tappade glasögon. Små missöden som blir kvar lika länge som medaljerna.

Drömmen som fortfarande väntar

Segern 2018 blev inte slutpunkten. Nygaard vann också 2022, men den första segern står kvar som något eget, just för att den hade varit buren så länge. Ändå talar han om Vasaloppet som om loppet fortfarande har mer att ge honom. Han skulle gärna åka det i femtio år i rad om kroppen tillåter, säger han.

Det finns också en ny målbild, mindre högtidlig och kanske därför ännu tydligare. Han målar upp ett drömscenario där fältet har tunnats ut, där loppet har blivit hårt nog för att allt till slut ska stå mellan två åkare. Sida vid sida över bron i Mora.

I den bilden finns tävlingsmänniskan kvar, lika skarp som alltid. Drömmen är att slå Alvar i en duell efter bron i Mora. Det är inte bara en tanke om att vinna igen, utan om sättet att göra det på. För den som levt så länge med Vasaloppet spelar också scenen roll. Upploppet. Bron. Den där sista avgörande sträckan mot Mora.