Bakom tv bilderna väntar stavbrott, batterikaos och jakten på Gunde i spåret.

Han rör sig genom Vasaloppet baklänges, med kameran riktad bakom ryggen och kontrollrummet i örat. Medan andra jagar sin egen tid är Adam Karlssons jobb att fånga någon annans lopp, mitt i allt som kan gå sönder, dra iväg eller hålla på att ta slut.

Tolv lopp genom linsen

Adam Karlsson kommer in i Vasaloppet från ett håll som inte syns i resultatlistorna. Han är fotografen som i över ett decennium har åkt med SVT:s profiler i spåret, och när han säger att han har gjort tolv ordinarie Vasalopp handlar det om tolv lopp med kamera. Han har skidbakgrund, gick skidgymnasiet i Mora och hade redan kroppen och blicken för snön när han och Karl Magnusson fick frågan att hoppa in i produktionen för tretton år sedan.

Det som först kanske såg ut som ett enstaka uppdrag blev kvar. År efter år. För Adam har Vasaloppet därför aldrig varit en stilla färd mellan Sälen och Mora. Det har varit arbete, kommunikation, rytm. "När jag åker med kameran är det konstant babbel", säger han. I ena örat finns kontrollrummet i Stockholm, i det andra människan han följer i spåret.

Själva åkningen är en egen teknik. Västen sitter hårt över överkroppen, en arm går ut till kameran och linsen riktas oftast bakåt. Han åker med en stav i höger hand, går i backarna uppför och kan inte ens böja sig ner till skidorna själv när riggen är på. Förr bar han dessutom upp till 15 till 17 kilo med kamera och ryggsäckar. De sista åren har tekniken blivit lättare, men loppet känns ändå kvar i kroppen. Bindningarna sitter under fotsulorna i flera dagar efteråt, och sömnen kommer inte som den ska natten efter.

När loppet blev större än eliten

Under de här åren har hans syn på Vasaloppet förändrats. Från början låg blicken mer på tävlingen, på åkarna längst fram och på den rena prestationen. Men ute i spåret, tätt intill människor som kämpar i timmar, har något förskjutits.

Det hände när profilerna blev fler och förutsättningarna skiftade. Med Rikard Olsson var åren stabila. Sedan kom andra lopp, andra kroppar, andra farter. Med Britta Zackari blev det tydligt att vägen till Mora inte är given. Med Klara Henry, ett år då det hade kommit mycket snö på natten och spåren till stor del var lösa, kom den där nya känslan på allvar. Kampen mot repetiderna.

Det är där Adam numera lägger mycket av sin respekt. I dem som inte glider igenom loppet utan förhandlar med det kontroll för kontroll. Eldris har blivit hans favoritplats, just för att den bär på lättnaden. När man kommer dit känns Mora nära. Där någonstans finns också hans bild av vad Vasaloppet är: mindre elitlopp, mer folkfest, buren av människor som fortsätter fast timmarna går.

Året då allt måste räknas

Inför året med Gunde Svans lag mot alla odds kände Adam något han inte brukade känna före start. Oro. Han och Gunde satt ett par dagar innan loppet och räknade på passertider, repetider och idealtider. Marginalerna var små redan på pappret. "Det var första gången jag på förhand kände en oro för att det här skulle bli tufft."

Sedan kom första backen och gjorde oron konkret. Förhållandena var besvärliga, med isig botten och ett översta lager fräst snö som bara gled. Filip Dikmen fastnade och ramlade. Gunde stod bakom. Staven gick av. På just den staven hade Gunde tejpat fast passertiderna, en liten handritad plan för hela dagen. När de kom till första stavstationen fanns bara 140 centimeters stavar kvar som längst.

Tre kilometer före Mångsbodarna kom nästa beslut. För att klara repet och hålla nästa sträcka vid liv var de tvungna att lämna Filip. Adam beskriver hur de fick trycka på in mot kontrollen med full fart. Det är ett hårt ord, lämna, men i direktsändning och Vasalopp finns stunder då någon måste tänka längre fram än nästa stavtag.

Sedan ändrade loppet ton. När Samir Badran tog över började laget ta in tid mot repetiderna. I Risbergsbackarna trodde Adam att det skulle sluta i vurpa. Han brukar själv vilja ligga före i utförsbackarna, för att skydda både sig och utrustningen om något händer framför honom. Men här kom i stället en av dagens lättnader. "Jag var helt säker på att Samir skulle ramla, men han var suverän hela vägen ner."

Batteribyte i Oxberg och jakten vidare

När de kom till Oxberg var både människor och teknik nära gränsen. Teamet blev beordrat att stanna för batteribyte för att undvika svart bild. Adam var trött nog för att bli matad med soppa av Mattias Fredriksson medan arbetet pågick runt honom. Den sortens scen som aldrig riktigt får plats i tv-rutan, men som är en del av att sändningen alls finns.

Det var då Gunde plötsligt bestämde sig. "I Oxberg stod vi och bytte batterier när Gunde plötsligt sa: Nu åker jag ikapp." Han drog vidare för att försöka komma i fatt Linda Pira innan Adam och resten av teamet var klara. Ett snabbt kamerabyte gjordes för att få med ljudet, och sedan började jakten.

Problemet var att kontakten med Gunde försvann. Ett batteri till hans lyssning hade dött, och telefonen låg i Marcus ryggsäck. Kvar fanns spåret, publiken och frågorna. Adam började ropa till funktionärer och åskådare om någon hade sett honom. "Jag började fråga folk i spåret om de hade sett Gunde." Svaren pekade åt olika håll, medan kontrollrummet följde teamet via GPS-puckar.

Till sist kom beskedet. Efter omkring fem kilometer fick de veta att Gunde redan var framme i Hökberg. Så ser också Adams Vasalopp ut när det är som mest koncentrerat. Ett lopp där berättelsen kan vända på några sekunder, där ett batteri eller en stav kan bli avgörande, och där den som bär bilderna samtidigt måste fortsätta åka. Framåt, fast kameran pekar bakåt.