Johanna Ojala berättar varför hennes enda Vasalopp blev möjligt först utan tidspress.

I Johannas Ojalas liv har skidåkningen länge varit arbete, språk och vardag. Ändå är det först när hennes egen tid slutar vara det viktiga som hon till slut ställer sig på startlinjen i Sälen.

Länge nära, länge på avstånd

Skidåkningen har funnits runt Johanna Ojala så länge hon kan minnas. Hon är uppvuxen i Ånge i Medelpad, med föräldrar som var idrottstränare och idrottsledare, och med en vardag där flera idrotter fick plats samtidigt. Basket, friidrott, längdskidor, orientering. Sedan blev det skidgymnasium i Sollefteå, juniorlandslag, flytt till Östersund, en satsning som till slut bröts av skada och tappad riktning.

Efter den egna elitdrömmen tog andra roller vid. Studier på GIH i Stockholm. Tränarjobb på skidgymnasium, arbete i Norge, ledaruppdrag i juniorlandslaget. Senare tv, först som skidexpert i Vinterstudion och sedan i Viaplay. Hon bor i dag i Undersåker i Jämtland, spelar bas i punkbandet Mothugget, har två barn och är fortfarande djupt inne i skidvärlden. Men just Vasaloppet, det lopp som så många i Sverige förhåller sig till, blev länge något hon undvek.

Det är ingen brist på respekt för loppet. Snarare tvärtom. Johanna pratar om Vasaloppet som något större än nio mil mellan Sälen och Mora. "Hade inte Vasaloppet existerat hade vi inte haft den skidkultur vi har i Sverige", säger hon. För henne är det ett nav som håller ihop teknikintresse, utrustningssnack, barn och ungdomsverksamhet och drömmar hos människor som annars kanske aldrig hade ställt sig på ett par skidor.

Det enda sättet att komma till start

När frågan väl kommer är den därför laddad på ett annat sätt än för många andra. Projektledaren Erika på Vinterstudion föreslår att Johanna ska åka tillsammans med Britta Zachari, som året innan hade varit åkande reporter. Inför loppet gör de också träningsserien Skidstark. Upplägget är tydligt. De ska inte ut och jaga en tid. De ska vara i loppet och skildra det.

Där, i själva uppdraget, öppnas en dörr som varit stängd länge. "Det här är kanske det enda sättet jag skulle ha åkt Vasaloppet på", säger Johanna. Hon är rak med varför. Prestationsångesten har suttit djupt. Trängseln, hetsen, hela föreställningen om att hennes åkning skulle bedömas. "Det var inte min prestation som var grejen, utan att fånga upplevelsen."

Det säger något om hur envist en gammal idrottsidentitet kan leva kvar. Även för den som har lämnat elitspåret sedan länge. Bilden av henne som kunnig, tränad, en person som borde klara det där lätt, finns både hos andra och i henne själv. Just därför blir rollen som åkande reporter en sorts frizon. Hon får vara närvarande i loppet utan att behöva göra upp med det på tidtagaruret.

Kaos i starten, lugn i uppdraget

Loppdagen 2018 börjar inte stillsamt. Johanna minns mikrofoner, kameror, teknik, ett team runt omkring och ett reserverat startled som skulle få allt att fungera. Sedan själva starten, där ordning snabbt blir till trängsel. Stavar överallt. Folk tätt inpå. Smått kaos, som hon beskriver det. Just en sådan situation som annars hade kunnat slå på allt det där hon länge velat slippa.

Men den här gången finns ett annat fokus att hålla i. Hon och Britta behöver inte åka snabbast. De behöver ta sig fram, prata med människor, se vad dagen blir. Efter hand bestämmer de sig också för en enkel princip som får styra resten av resan: de ska äta och dricka ordentligt. "Det är viktigt att äta och dricka. Vi tar oss tiden för att då blir den här resan mycket, mycket trevligare." Det är ett praktiskt beslut, men också ett sätt att välja ton för hela dagen.

Föret är trögt. Timmarna blir många, ungefär tolv till slut. Evertsberg fastnar som en favorit, just för att de där får sätta sig och äta. Mitt i den långa färden blir kontrollen ett andningshål. Det är inte fartminuterna som etsar sig fast, utan pausen, kroppen som får stanna, och känslan av att loppet får ta den tid det tar.

Människorna i spåret och ett annat sätt att åka

Det Johanna bär med sig starkast från sitt enda Vasalopp är människorna. En man som vill fria till sin partner via deras sändning. Små märkliga möten som bara uppstår när tusentals människor delar samma ansträngning. Och så de två männen från Kalmar som kommer fram i spåret och berättar att de hade sett henne prata om skidor och teknik i Vinterstudion, blivit inspirerade och tänkt att det där ville de också lära sig. Nu stod de här.

Det minnet stannar kvar. För någon som länge arbetat med sporten från sidan blir det ett ovanligt konkret kvitto på vad skidprat faktiskt kan göra. Att ord om teknik, glid och rörelse kan flytta människor från soffan ut i spåret. Det ligger nära hennes syn på Vasaloppet som kulturbärare. Loppet är inte bara dagen i mars, utan allt det sätter i rörelse före och efter.

När hon talar om skidåkning i dag återkommer hon till ett annat ord, ett som ligger långt från prestationsångest och mellantider: njutglo. Att sätta sig på en sten och titta ut. Att använda kroppen för att komma till en utsikt, en kvällshimmel, ett fjäll som färgas persikofärgat. "Vem bryr sig om tiden, på riktigt?" frågar hon. I den frågan ryms också hennes Vasalopp. Ett lopp hon länge inte kunde tänka sig, och som till slut blev möjligt först när upplevelsen fick gå före prestationen.

Kanske är det därför den mörka avslutningen mot Mora har stannat kvar så tydligt. Facklorna och marschallerna, det sena ljuset, kroppen som fortfarande rör sig framåt. Inte som ett bevis på vad hon presterat, utan som ett minne av att hon var där, mitt i alltihop.