Från stum debutant till tvåa i Mora, med koffein och iskall spurtplan.

Det börjar långt från Mora, i en familj med fem bröder, i Torsbyspår och på en resa till Kina där kylan biter ner mot 29 minus. När Bob Niemi-Impola berättar om Vasaloppet är det som att kroppen minns före huvudet.

Från fem bröder till drömmen om Vasaloppet

Skidåkningen fanns där tidigt, som en självklar del av vardagen. Bob Niemi-Impola växer upp i Kopparberg i norra Örebro län, i en familj med fem bröder där det enligt honom själv inte gick att ha alla killarna inomhus i ett hus. Man fick komma ut, röra på sig, göra något. För honom blev skidorna kvar längre än så, vidare till skidgymnasiet i Torsby och sedan in i ett liv som länge kretsade kring träning, snö och nästa lopp.

Men vägen till det riktiga Vasaloppet går via en omväg. Efter gymnasiet hinner han med 90 dagar i Skövde, flyttar tillbaka till Torsby och får i december ett samtal från sin bror om en resa till Kina. Där väntar det kinesiska Vasaloppet, en femmil i 29 minusgrader. Den upplevelsen fastnar. När han kommit hem tänker han: "Nu har jag ändå åkt kinesiska Vasaloppet, då får jag nog åka det riktiga Vasaloppet också."

Inför debuten 2013 tränar han i Torsby, där det finns gott om skidåkare omkring honom, och sätter ett tydligt mål: topp 100. För att nå dit åker han seedningslopp i Mattila. Där får han också en första påminnelse om hur den här sporten fungerar i praktiken. Vattenflaskan på ryggen fryser. Koffeinpiller ligger i handskarna. Det är ambitiöst, lite överladdat och ganska mänskligt. Men det räcker långt nog för att ge honom en stark seedning, och när han hämtar nummerlappen upptäcker han att han faktiskt får stå i elitledet.

Stum redan före första backen

I Berga by står han långt fram, längst ut på vänsterkanten, och tycker att han har hittat en perfekt position. Det känns som ett fynd. Brorsans råd ekar också i huvudet: var inte rädd för farten från start. Så Bob går med. Hårt. För hårt, visar det sig nästan direkt.

När fältet drar iväg mot backen kommer notan innan loppet ens hunnit börja på allvar. "Jag var stum i armarna redan före första backen." Halsen bränner, kroppen svarar inte som den ska, och i stället för att åka med flytet får han kämpa för att bara hålla sig kvar i sitt lopp. Uppe på backen ligger han omkring plats 110 till 120. Målet om topp 100 finns fortfarande där, men nu som något han måste jaga i stället för förvalta.

Sedan händer det som ofta händer i ett långt lopp. Kaoset lugnar sig. Från Mångsbodarna och vidare börjar han hitta tillbaka till rytmen. Han har bra langning från folk runt Malung, får i sig dryck och åker det enda Vasaloppet i sitt liv med fästvalla. I uppförspartierna får han tillbaka något. Han kan plocka placeringar igen. Den där första smällen försvinner inte, men han lär sig att loppet är långt nog för att också ge en andra chans.

Rygg, koffein och lärdomen som blev kvar

Mellan Evertsberg och Oxberg får han syn på en rygg han vill ha. En rysk åkare kommer ikapp, och Bob reagerar direkt. "Jag kastade mig in i rygg och tänkte att det här släpper jag aldrig." Det är ett ögonblicksbeslut, ett sådant som kan bära ett helt lopp. Han håller fast vid chansen och följer med hela vägen in mot Mora.

När han går i mål är han 79:a. Målet är nått, och lite till. "Jag klarade mitt mål och blev 79:a." För en debutant som nyss varit stum före första backen är det ett resultat som sitter kvar. Också kroppen sitter kvar, på sitt eget sätt. Efteråt har han fått i sig omkring ett gram koffein. Natten blir sömnlös. "Jag kan inte sova, ögonen står rätt upp."

Åren efteråt fortsätter han först mot traditionell skidåkning och går sedan över helt till långlopp. Det blir svenska segrar, resor, ett uppehåll med backpacking i Centralamerika och sedan flera år som heltidssatsande långloppsåkare. Men en annan lärdom biter sig också fast, från Vasaloppet 2017. Då är han med tätklungan nästan hela vägen men spricker i Moraparken. Efteråt får han höra att han varit nöjd för tidigt. Den tanken släpper inte. Han börjar avsluta sina fyra till fem timmar långa långpass med spurter, just för att träna på att vara offensiv när kroppen helst vill stänga ner.

Sista böjen i Mora

När Vasaloppet 2018 kommer har Bob med sig allt det där. Debutens övermod. 2017 års missade chans. Träningen på att avsluta trött. Det är ett snöår, tungt och långsamt, och han förstår tidigt vilken roll han har i loppet. Andra lag har fler åkare. Själv är han ensam. Då finns ingen anledning att göra jobbet åt någon annan. "Jag måste spara mig så länge det bara går."

Så han ligger lågt och väntar. In mot Mora öppnar loppet sig. I Moraparken söker han sig längst ut till höger och rundar fältet. Det är inte ett impulsryck, snarare ett beslut som byggts under ett helt år. När sista kurvan kommer tvekar han inte. "Jag sticker direkt i böjen och trycker allt jag har in på upploppet."

Han ser målportalen först. Ett ögonblick är det hans lopp. Sedan kommer Andreas Nygaard förbi på upploppet. Bob blir tvåa i Vasaloppet 2018, men berättelsen stannar inte i att han förlorar spurten. Det som stannar kvar är hur han tog sig dit. Hur han vågade gå tidigt. Hur ett misslyckande i Moraparken blev till en metod. Och hur Vasaloppet fortfarande verkar dra i honom, som ett lopp där varje misstag kan få ett nytt slut nästa gång.