Från första Tjejvasan till Vasaloppets toppskikt, på vilja mer än perfektion.

Det börjar inte i något landslagsprogram eller på ett skidgymnasium där allt redan är utstakat. Det börjar med en mamma, en motionssektion i Östersund och en första Tjejvasa som får något att lossna.

När skidåkningen tog fart på riktigt

Karolina Hedenström är uppvuxen på Rödön och har bott nästan hela livet i Jämtland, med Östersund som bas. Till vardags åker hon skidor och pluggar en master i idrottsvetenskap, och sedan några år tillbaka har hon i princip kunnat leva på skidåkningen. Men vägen in i sporten var inte självklar. Hon beskriver sig själv som mer av en sång och danstjej än någon som gillade att ta i och svettas.

Det var först runt 2016 och 2017 som träningen började kännas rolig på allvar. Hon och hennes mamma hade precis gått med i Östersund SK:s motionssektion, där de tränade en kväll i veckan, tisdagskvällar, ledda av aktiva i klubbens team. När Karolina stod på startlinjen i Tjejvasan 2017 blev det en av vinterns höjdpunkter. Där, nära stjärnor som Britta och Lina, såg hon plötsligt sporten på nära håll.

Hon säger själv att det var startskottet på längdkarriären. Efteråt frågade Jonathan Thoresson, som ansvarade för tävlingsteamet, om hon inte skulle börja träna med folk i sin egen ålder. Först kom tvekan. Herregud, hon var 16 år, skulle hon bara börja åka skidor nu? Men hon provade. Första träningen var stavgång på nationaldagen. Hon fastnade direkt.

Samma vinter fortsatte hon och mamman att åka runt på lokala långlopp i Jämtland. Det var inte bara själva tävlingarna som drog. Det var hela dagen. Resan dit, sammanhanget, fikat efteråt. Loppen var mellan 21 och 42 kilometer, och för henne kändes redan 21 kilometer väldigt långt. Ändå var det där hon trivdes. Det var genuint roligt att tävla.

Säsongen som gick sönder

När Karolina kom in i juniorvärlden gjorde hon det sent. Det självklara då var traditionella tävlingar och juniorcuper, inte långlopp. Hon åkte en sprint som gick dåligt och sedan en distans som gick mycket bättre. Hon reste på tävlingar med sin pappa och några kompisar, och familjens väg in i skidåkningen såg inte ut som många andras. Föräldrarna hade inte själva levt nära elitidrotten, men pappan var djupt intresserad av träning och fysiologi. Han kunde stå med laktatmätaren på intervallerna, även om han, som Karolina säger, inte visste hur man vallar ett par skidor.

Hon talar också öppet om hur mycket resurser skidor kräver, både kunskap och ekonomi. Det gjorde att hon länge fick lära sig mycket på vägen. Kanske var det också därför sista junioråret blev så hårt. Hon hade tränat mycket, nästan 900 timmar, och trodde att hon skulle kunna ta sig till JVM eller åtminstone åka om pallplatser. Men säsongen blev inte som hon tänkt.

På JSM i Åsarna klev hon av en masstart för att hon tyckte att hon åkte för långsamt. Dagen efter ställdes resten av säsongen in på grund av covid. På vägen hem kom beslutet. Om inte det här skulle vara slutet, då måste något annat börja. Hon bestämde sig för att långlopp var hennes grej och skrev ett mejl till Anton Järnberg i Lager 157, teamet hon länge haft på radarn eftersom Britta varit hennes största idol.

I mejlet formulerade hon det som nästan blivit en programförklaring för hela hennes karriär: "Jag är ganska dålig, men jag har en jävla vilja och kommer bli bra." Två dagar senare kom ett svar. De kom överens om ett provår.

Att vara sämst i ett starkt lag

När Karolina kom in i Lager 157 kom hon in i en miljö där nivån redan var hög. Britta var toppstjärna. Emil var på väg mot sin stora säsong. Själv kände hon att avståndet var enormt. "Jag var alldeles för dålig", säger hon om den tiden. Det är ovanligt raka ord från en elitåkare, och kanske just därför säger de något viktigt om hur utveckling faktiskt ser ut på nära håll.

Det första året blev, som hon själv beskriver det, jätte lärorikt men också jätte tufft. Hon var den svagaste på passen, fick jaga och lära medan andra redan kunde spelet. Samtidigt kom hennes första Vasalopp, under ett covidår med en annorlunda startplats och damstart. Hon hade knappt åkt nio mil på skidor tidigare. Uppdraget var enkelt och brutalt: att ta sig i mål.

Sedan följde ett år utanför laget. Hon skrev kontrakt med ett annat team men trivdes inte och bröt det redan efter ett lopp. Vasaloppet 2022 åkte hon i klubbfärger igen, med större ansvar för allt runtomkring. Boende, vallning, logistiken. Det året hade hon tagit ett kliv, säger hon. Inte för att hon tränade mer, utan för att hon blivit smartare i träningen. Hennes svagheter låg inte främst i uthålligheten, utan mer i syreupptag och teknik.

När hon kom tillbaka till Lager 157 inför 2023 var känslan en annan. Allt var mer positivt. Hon beskriver sig som en åkare som gärna ser att det går fullt ös från start, och hon vet också att hennes bästa lopp har kommit när hon vågat vara offensiv. Ju längre loppet går, desto bättre passar det henne.

Berga by, sekvenserna och de sista tre milen

Det finns en stund före start i Berga by som hon återkommer till. Tiden mellan fem i åtta och åtta. Den där täta morgonen då allt fortfarande står och vibrerar. I år stod hon bredvid Jenny när kulningen kom, och hon grät i två minuter. Scenen säger något om vad Vasaloppet är för henne nu. Inte bara en tävling, utan en plats där många års arbete, längtan och respekt för loppet ryms i samma andetag.

För att ta sig igenom de nio milen delar hon upp loppet mentalt. Först ska man bara överleva startbacken. Sedan kommer nästa del, och nästa. Hon vet att hon någon gång mellan 85 och 60 kilometer kvar inte alltid har haft det som bäst. Hon vet också att hon numera har bättre kontroll på damfältet och på vilka ryggar hon behöver hålla koll på. Ett år var hon uppe som tvåa tidigt innan loppet till slut landade på en betydligt längre placering. Den läxan finns kvar i kroppen.

Särskilt tycker hon om Oxberg. Det är hennes favoritkontroll. Därifrån börjar något lätta. De sista tre milen in mot Mora är hennes terräng, den del av loppet där hennes vilja och hennes sätt att åka ofta får störst värde. Hon är starkare ju längre det går, och det märks i hur hon talar om den sista biten, nästan som om hon går in i ett annat tillstånd där loppet blir enklare att förstå.

Kanske är det därför Vasaloppet passar henne så väl. Här samsas herrar och damer, unga och gamla, motionärer och elit på samma arena. Karolina tycker att det är superviktigt att vara en bra förebild, och hon vill använda sina resultat till att inspirera andra. I hennes egen historia finns redan den påminnelsen. Att man kan börja sent. Att man kan känna sig för dålig. Och ändå hitta hem just där loppet är som längst.