Hon nådde Mora ena året och klev av sjuk det nästa.

Det börjar som så många Vasaloppsdrömmar gör, framför tv:n, med stämningen som går rakt genom rutan och in i kroppen. För Hillevi Arkel blir den där dagen början på två helt olika lopp, ett till Mora och ett som tar slut långt tidigare.

När allt började i soffan

Morgonen efter en utekväll sitter Hillevi Arkel och en kompis och tittar på Vasaloppet på tv. Det är något med sändningen, med människorna i spåret och hela rörelsen framåt, som får beslutet att kännas självklart innan det ens har hunnit bli rimligt. De anmäler sig till 2024 års lopp, trots att de aldrig har stått på längdskidor.

Det är så hennes relation till Vasaloppet börjar, med mer lust än plan. Hillevi driver annars ett matkonto där hon lagar mat för under 100 kronor, och den där praktiska ådran följer med också in i skidprojektet. Pjäxorna köps begagnade på Blocket för 150 kronor. Skidorna lånas av en kompis. Några stora marginaler finns inte, varken i budget eller erfarenhet.

Träningen blir därefter. De är baserade i Stockholm då, men snön är dålig och spåren svåra att komma ut i. För att alls få känna på bättre före åker de en helg till Sälen och övar. Inför loppet löser de dessutom boendet så billigt de kan, ett hyrt rum i någons hus i stället för sovsal. Hillevi, hennes kille, kompisen och hans vän delar på samma rum. Allt är lite improviserat, men det är också så drömmen hålls vid liv.

Blöta pjäxor och vägen mot Mora

När starten i Berga kommer är det inte den högtidliga vinterbild som många bär med sig av Vasaloppet. Hillevi minns kaos, lera och stress. De bor nära starten och kommer fram i tid, vilket visar sig vara ren tur. Längst bak i startled tio väntar ett lopp som snabbt ska få sin egen ton.

Det första som händer är att de åker över ett vattenfyllt parti och blir genomblöta om fötterna direkt. Pjäxorna, redan ett billigt chansköp, får bära en hel dag i slask. Spåren är uppkörda. Lundbäcksbackarna biter. Under stora delar av loppet lever Hillevi och hennes vän med känslan av att vara sena till allt. De stressar mellan kontrollerna och tror att de ligger på håret mot reptiderna.

Hon delar upp dagen som många till slut måste göra, sträcka för sträcka, kontroll för kontroll. Bullen går bort, den klarar hon inte av, så det blir gel i stället. Och mitt i allt finns också det som gör att människor återvänder till Vasaloppet. Någon hejar. Någon säger något i förbifarten. Det räcker långt när kroppen håller på att ge upp.

Nära slutet kommer meningen hon minns starkast: "Det är jättemånga som bryter i dag, men ni kommer klara det här." Hon och kompisen börjar gråta. Sedan fortsätter de. In i Mora åker de exakt samtidigt. Efter nio mil av blöta fötter, osäkerhet och ren envishet kommer allt ut på en gång.

Revanschlusten som vände

Efteråt säger de att de aldrig ska göra om det. Men med tiden bleknar det värsta och något annat stannar kvar. Målgången. Lättnaden. Känslan av att ha klarat ett lopp som nästan såg ut att vilja kasta av dem. Hillevi börjar tänka att hon måste åka igen, fast nästa gång i bättre förhållanden. Hon vill få se Vasaloppet med riktiga spår och bra väder.

När hon kommer tillbaka året därpå är hon bättre förberedd. Den här gången åker hon med sin kille, och de har tränat mycket mer än inför debuten. Det finns mer erfarenhet i kroppen nu, mer förståelse för vad nio mil faktiskt kräver. Men Vasaloppet följer sällan den plan man har hunnit bygga upp hemma.

På morgonen vaknar hon med ont i halsen. Hon startar ändå. Efteråt är hon tydlig med vad hon tycker om det beslutet. "Jag rekommenderar absolut inte någon att åka när man är sjuk." Då, i gryningen före start, är revanschlusten starkare än omdömet.

Loppet som inte fick något slut

Tidigt märker Hillevi att kroppen inte svarar. Det här är inte en dålig dag som går att rädda med vilja och blåbärssoppa. Det är något annat. Vid Risberg säger hon till sin kille att åka före. Där, mitt i spåret, förstår hon att hon inte ska komma till Mora den här gången.

Hon tar sig vidare till Evertsberg innan hon bryter. Det är i sig en egen sorts envishet, att fortsätta längre än man borde fast man redan vet. Efteråt blir hon mycket sjukare, och besvikelsen handlar inte bara om att loppet tog slut. Den handlar också om att hon själv satte kroppen där.

Det är just det här som gör hennes berättelse ovanlig. Målgångar får språk och bilder av sig själva. Brytningar blir lätt tystare. Men för Hillevi stannar den känslan kvar längre. Skammen, irritationen, tanken på hur nära det går att vara ett annat beslut. Samtidigt finns stoltheten över att hon faktiskt redan har klarat ett av de tuffaste lopp man kan få som förstagångsåkare.

Hon har startat två gånger och klarat en. Det är ett bokslut som inte känns färdigt. "Jag kan inte avsluta med att inte ha klarat det. Det måste få sitt slut på något sätt." Så låter någon som redan är på väg tillbaka, även om hon ännu inte vet när.