Jacob Hård minns loppen, skotern och skiftena som formade Vasaloppet.

Det finns människor som har följt Vasaloppet så länge att loppet nästan har hunnit bli en del av deras eget språk. För Jacob Hård börjar det med familjen och kontrollnamnen, fortsätter ute i spåret och landar till sist i alla de ögonblick som aldrig riktigt lämnar honom.

En gammal släkting i spåret

Vasaloppet ligger tidigt i Jacob Hårds liv. Båda föräldrarna kommer från Dalarna, och när han var i tioårsåldern åkte pappan loppet ett par gånger. För en pojke räckte det långt. Kontrollnamnen fanns där som något större än vanliga platser, nästan som hållpunkter i en saga som återkom varje vinter.

Han beskriver loppet som en gammal kär släkting som har funnits med ända sedan barndomen. Den känslan bär också förklaringen till varför Vasaloppet har stannat kvar genom åren. Först som något han levde nära hemifrån, senare som reporter, kommentator och en av rösterna många förknippar med söndagsmorgonen från Berga by.

Sedan mitten av 1980-talet har han bevakat de flesta Vasalopp. Innan kommentatorsplatsen kom hann han ha andra roller, bland annat som reporter. Det gör hans minnen speciella. De är både privata och yrkesmässiga, både den som står mitt i folkfesten och den som försöker förstå varför vissa lopp fastnar hårdare än andra.

Pausen i Hökberg

Han har själv åkt sex Öppet spår hela vägen. När han talar om sin favoritkontroll väljer han Hökberg, dels för att det är en fin liten fäbod, dels för att platsen blev räddningen i hans första lopp.

När han kom dit var han helt dränerad på energi. Funktionärerna tittade på honom och undrade hur han mådde. Det är en scen som många åkare känner igen, den där punkten när nio mil plötsligt känns som något kroppen inte har blivit informerad om. I stället för att stressa vidare blev han kvar.

Han satt i solen i Hökberg, drack kaffe och åt Vasaloppsbullar. Omkring tjugo minuter senare var han pigg och glad igen. Minnet är litet och konkret, just därför stannar det. Inte någon sluttid, inte någon placering, utan en stol i solen och något varmt att dricka. För Jacob Hård blev den stunden större än mycket annat och Hökberg fick sin självklara plats i hans egen Vasaloppskarta.

Loppen som aldrig släpper taget

När Jacob Hård söker efter de starkaste Vasaloppsminnena återkommer han till människor som bär en större berättelse i sina lopp. Ingen är tydligare än Staffan Larsson. Uppvuxen i Mora, på väg mot en OS-satsning i Lillehammer 1994, men stoppad av en knäskada. Under rehabiliteringen föds tanken att staka hela Vasaloppet.

Det blev ett sådant där skifte som i efterhand ser självklart ut, men som då kändes nytt. Staffan Larsson stakade hela loppet 1994 och blev femma. För Jacob Hård är det början på den stora förändringen han har sett, hur stakningen har slagit igenom och förändrat Vasaloppet på djupet.

Fyra år senare kommer dramat som fortfarande sitter kvar hårdast. Staffan Larsson ser ut att gå mot segern 1998, men på upploppet kommer Peter Göransson i kapp och vinner. Jacob Hård kallar det fortfarande det mest dramatiska Vasalopp han har upplevt. Året därpå kom upplösningen när Staffan Larsson vann 1999. En båge från skada till idé, från nederlag till seger.

Hans allra största minne ligger ändå ännu längre tillbaka. 1988, när bröderna Blomqvist delade segern. Det betydde extra mycket eftersom han själv kände dem och var klubbkompis med dem. Storebror Örjan Blomqvist hade han till och med tävlat med i samma stafettlag ibland. Då blir ett lopp aldrig bara ett lopp. Det går rakt in i det egna livet.

Bakom kamerorna och mitt i starten

Den som har följt Vasaloppet i tv har också följt hur loppet berättas. Jacob Hård har sett sändningarna förändras inifrån, från tiden då helikoptrarna både filmade och länkade tv-signalen från skotrarna, till senare lösningar med flygplan och vidare till de senaste årens drönare. Tekniken har rört sig framåt, men det som bär sändningen är fortfarande blandningen av elitdrama, små scener och människorna längs vägen.

Ett av hans egna starkaste bakom kulisserna-minnen är också det mest kaotiska. Under ett tidigt uppdrag som reporter skulle han hoppa upp på en skoter nära starten. Det gick inte riktigt som tänkt. Starten gick, skotern stod inte långt framför första led och plötsligt var han inte ordentligt på plats utan hängde, som han själv säger, på tre kvart bakom skotern.

Det är en bild som säger mycket om hans relation till loppet. Inte på avstånd, utan nästan bokstavligen mitt i det. Och samtidigt finns den långa blicken kvar. Han har sett fri stil på 1980-talet, övergången tillbaka till klassisk stil, stakningens genombrott, lagkörningen i Ski Classics och de där märkliga loppen när allting ställs på ända, som tjuvstarten 2015 när åkare fastnade i nätet och Justyna Kowalczyk ändå tog sig tillbaka och vann.

Ändå är det kanske det enklaste han säger som förklarar varför Vasaloppet fortsätter att dra. Man gör i grunden samma sak nu som man gjorde för hundra år sedan. Allt runt omkring förändras. Spåret, anspänningen och färden mot Mora består.