Robin Bryntesson om elitfart, blodsocker och Vasaloppet baklänges för Ukraina.

Robin Bryntesson återvänder till Vasaloppet från olika håll. Ibland kommer han som landslagsåkare med fart i kroppen, ibland som diabetiker med minutiös koll på energi och blodsocker, ibland med en idé som låter för märklig för att släppa.

Arvet från Rossön

Robin Bryntesson kommer från Rossön, en liten by i Norrlands inland där skidåkningen fanns nära från början. I familjen låg spåren redan uppdragna. Hans mamma hade varit med i juniorlandslaget och vunnit junior-SM, och i släkten fanns också farbrorn Sigvard Jonsson, Vasaloppsvinnaren från 1956. Loppet var därför aldrig något avlägset på en tv-skärm. Det hörde till berättelserna hemma.

När Robin själv började satsa mer på längdskidor och gick på skidgymnasiet i Sollefteå kom ett annat besked som också skulle forma allt. Han fick diabetes typ 1 som 16-åring. Den erfarenheten blev tidigt en del av hans sätt att tänka som idrottare. Han beskriver hur han hela tiden försökt hitta lösningar i stället för att låta sjukdomen sätta stopp.

Så småningom växte det vidare till något större än den egna karriären. Han började samla in pengar till barn med diabetes typ 1 och byggde sedan Sockertoppen, ett läger för barn med diabetes. Idén var enkel och viktig på samma gång: att visa att det går att idrotta, att gå på skidgymnasium, att utmana sig själv. När han själv fick diagnosen kände han ingen annan med diabetes än sin pappa. Sockertoppen blev ett sätt att ge andra barn det sammanhang han saknade.

När farten fanns men planen saknades

När Robin åkte sitt första Vasalopp 2009 kom han in i loppet som landslagsåkare och sprinter. Han hade kört seedningslopp inför och lyckats bra. Formen fanns där, självförtroendet också. Men Vasaloppet är långt, och för den som lever med diabetes blir detaljerna inte småsaker. De blir själva loppet.

Efteråt ser han tillbaka på debuten med en blandning av självkritik och precision. Han kopierade andras energiupplägg utan att ha testat det ordentligt för egen del, missade det som borde ha varit självklart och betalade för det hela vägen mot Mora. "Jag gjorde alla fel man någonsin kan tänkas göra."

Ändå gick han i mål som tolva. När han berättar det kommer den detalj som får placeringen att blekna: blodsockret låg på 25. Det säger något om hans råa kapacitet, men ännu mer om hur mycket ett långt lopp kräver av den som måste hålla ordning på mer än bara fart och teknik.

Några år senare gick han in i Vasaloppet på ett helt annat sätt. Tillsammans med Novo Nordisk, forskare och dietisten Stig Mattsson gjorde han en forskningsstudie, och 2014 blev loppet ett test i kontroll. Planen var noggrant lagd, 64 gram kolhydrater i timmen. Men när langningarna missades sprack också säkerheten. Han låg långt fram i Oxberg med tre mil kvar, missade en kontroll, sedan fler, fick lågt blodsocker och tappade loppet. För Robin blev lärdomen tydlig: lägga upp en plan och hålla sig till planen är A och O.

Att göra loppet på sitt eget sätt

Med åren har Robin Bryntesson slutat se Vasaloppet som en enda sorts uppgift. Ibland har han velat tävla, ibland velat prova något annat. Ett år startade han sist och gjorde loppet till ett experiment i omkörningar. Han provade att åka om så många som möjligt och passerade mer än elvatusen personer.

Det låter som ett upptåg, men i hans berättelse finns också ett starkt mått av ansvar. Spåret är fullt av andra människors stora dag, och han återkommer till hänsynen. "Det viktiga var att inte förstöra loppet för någon annan." Det var snöigt den dagen, minns han, slitigt och socialt på samma gång. Ett annat slags Vasalopp, långt från täten men mitt i folkfesten.

Samma nyfikenhet fanns när han någon gång åkte som åkande reporter. Uppdraget kom sent, kroppen var inte riktigt förberedd och tempot i loppet visade sig vara svårare att förena med prat än det ser ut från tv-soffan. I Hökberg blåste damtäten förbi. Robin berättar självironiskt om ett jobb där han både skulle rapportera och överleva farten. Det blev ett lopp som visade hur snabbt allting faktiskt går där ute, också när man tror att man bara ska vara med och berätta.

Baklänges mot Mora

Idén kom bara några veckor före loppet. Robin var på kalas i Göteborg hos sin vän Jimmy, som startat Human Rescue Sweden, och började fundera på vad han själv kunde bidra med för att samla in pengar till Ukraina. Svaret blev lika enkelt som orimligt: han skulle åka hela Vasaloppet baklänges.

Sedan följde ett arbete som nästan låter som ett garageprojekt. Bindningen sattes åt fel håll. Han testade fem olika typer av stavar. Inför loppet hade han bara åkt baklänges ungefär fem gånger. På seedningsloppet i Åsarna ramlade han in i skogen, men lärde sig vad som inte fungerade. För första backen löste teamet det med en bit heltäckningsmatta, målad i Ukrainas färger, under skidan för att få grepp.

Under själva loppet hade han tre guider, en bakom, en framför och en åt sidan. Allt var byggt för att det skulle gå säkert i ett spår fullt av andra åkare. Och det gjorde det. "Under själva loppet körde jag inte in i någon och jag ramlade ingen gång."

När han till slut kom i mål hade det gått ungefär nio timmar och trettio minuter. Insamlingen gav sjuhundratusen kronor, pengar som enligt Robin räckte till två ambulanser eller bandvagnar för Ukraina. Kroppen var inte det som tog mest stryk efteråt. Det som satt kvar hårdast var de märkliga meddelandena och de taskiga kommentarerna som kom efter projektet. Men själva loppet står där ändå, som ännu ett bevis på vad Vasaloppet kan vara i hans liv: en tävling, en experimentverkstad och ibland ett sätt att rikta all uppmärksamhet mot någon annan.