Erik Wickström om loppet 2014 som ändrade både karriären och synen på Vasaloppet.

Det börjar några dagar före start, i ett beslut som nästan känns för stort för att tas så sent. Erik Wickström bestämmer sig för att staka Vasaloppet 2014 utan fästvalla, och när loppet väl drar i gång bär den tanken honom hela vägen mot Mora.

Ett lopp att bygga sig fram till

Erik Wickström har levt länge med Vasaloppet nära. Föräldrarna, som var från Skåne, tog med honom ut i spåren när han var liten. Han åkte sitt första Vasalopp 2001, var sedan borta i flera år och kom tillbaka 2010. Sedan dess har loppet funnits där som en återkommande kraft, både i hans eget åkande och i arbetet med att hjälpa andra att åka skidor.

När han ser tillbaka på 2014 är det inte bara ett bra år i resultatlistan han minns. Det var också en tid när sporten höll på att förändras. Stakningen utan fästvalla var på väg att ta över, men hade ännu inte blivit självklar. Erik beskriver året som uppdelat. Mindre än hälften i elitledet stakade, bedömer han, och året innan hade Jørgen Aukland vunnit utan fästvalla. Något höll på att skifta i hela långloppsvärlden.

För egen del hade Erik burit på ett tydligt mål länge. Efter en 52:a plats 2011 siktade han på topp 30 i Vasaloppet. Han misslyckades 2012. Han misslyckades 2013 också, det året då han dessutom bröt en stav. Inför 2014 tränade han därför mer riktat. Mycket tröga fyror på rullskidor. Mycket halvfort, det han själv kallar mellanmjölksträning. Ett återkommande pass varje vecka från september och genom vintern: 90 minuter lugnt, 75 minuter ganska fort, 10 minuter så fort han kunde och sedan 5 minuter lugnt. När han stod på startlinjen kände han att han hade gjort något smart.

Han hade inte tränat mest. Men han hade tränat för just det här loppet. "När jag stod på startlinjen kände jag att jag hade en fördel i träningen, trots att min träningsmängd var mindre." Det är en mening som säger mycket om hur han minns den vintern. Inte som en chansning, utan som ett noggrant arbete.

Beslutet som bar uppför första backen

Bara några dagar före start tog han det avgörande beslutet. Efter ett test i stakbacken med kompisen Zäta bestämde han sig för att staka hela loppet. Zäta valde fästvalla. Erik valde blankt. Skidorna var klassiska och till och med sandpapprade under, en lösning för ett lopp där han ville lita helt på överkroppen.

Förutsättningarna var samtidigt märkliga. Han minns snöfallet, värmen och de blöta myrarna. Vasaloppet var nära att bli inställt, säger han. Det var svårt att göra spår, kärnen på startgärdet frös inte och åkarna fick ta sig fram vid sidan av den. Allt gav intrycket av ett lopp på gränsen till att tappa formen, som om själva arenan inte riktigt ville ligga still.

Erik stod i fjärde led och fick en bra start. När fältet drog i väg upp mot Smågan fanns den där oron kvar, den han haft inför beslutet att åka utan fäste. Skulle det hålla hela vägen uppför första backen. Skulle han behöva kliva åt sidan, börja saxa, tappa loppet redan där. Men på toppen kom något annat. Han låg runt 25:a och kände sig, som han minns det, oerhört pigg.

Det var där lättnaden kom. Inte som ett jubel, mer som en klar tanke mitt i ansträngningen. "Nu kommer jag aldrig mer någonsin behöva lägga fästvalla i Vasaloppet." För honom blev den känslan större än teknikvalet just den dagen. Det var som om något släppte.

Ett chanslopp genom myrar och klungor

Sedan förändrades loppet. Uppe på myrarna gick det superlångsamt. Den hårda gallring som många väntat sig uteblev och i stället blev det en stor klunga, ett lopp där mycket handlade om lägen, spår och tålamod. Erik minns frustrationen. Han hade velat ha ett mer utslagsgivande lopp, något som tydligare skilde de starkaste från resten.

I trängseln kom också små ögonblick som stannar kvar. Daniel Tynells skidor kom över hans, så att skidspetsen vek sig kraftigt. Langningarna var stökiga, nästan som ett slagfält. I Vasslan efter ungefär sju kilometer tog han sig rakt igenom utan egen langning och ledde loppet en kort stund. Ett sådant där ögonblick som nästan försvinner i tv-bilderna men fastnar hos den som är mitt i det.

Ändå beskriver han hur kroppen svarade. Den stora klungan, omkring 80 åkare under delar av loppet, betydde att han sällan behövde gå helt på rött. "Jag minns att jag var helt inne i mig själv i det här loppet." Det är en stillsam formulering, men den bär mycket. Han pratade inte, tittade inte omkring särskilt mycket, höll sig kvar i sin egen uppgift.

Materialet spelade också roll. Hans första par Madshus-skidor var enligt honom de bästa han haft, ett par som fungerade i nästan alla före. Den dagen litade han på dem. Med en kroppstrumpa på race, blanka skidor under fötterna och all uppmärksamhet riktad framåt tog han sig genom ett lopp som aldrig riktigt sprack upp, inte förrän väldigt sent.

Målgången som öppnade ett nytt liv

Först med tre och en halv kilometer kvar började det på allvar. Jan Kristian Dahl gick, klungan drogs ut och Erik satt långt bak när det hände. Men han hittade rätt spår in mot Mora. Plötsligt var han sida vid sida med åkare han tidigare sett upp till, intervjuat och följt som profiler i sporten. Helikoptern hördes över Mora. Nu var loppet inte längre ett väntande spel, utan en spurt.

Han gick i mål som 25:a, 33 sekunder efter segraren. Det blev hans bästa Vasalopp resultatmässigt. Men det märkliga är att den stora känslan efteråt inte bara var stolthet. Redan när han skar mållinjen kom en annan tanke. "När jag skar mållinjen fattade jag någonstans att det här kanske inte kommer bli bättre."

Den insikten har stannat kvar. Året efter blev han 37:a, och ganska snart justerades målet till topp 50. I dag talar han öppet om hur åldrande och prestation skaver mot varandra. Han kan vara bättre på SkiErg, styrka och rullskidor än när han var yngre, men ändå längre från toppen i själva loppet. "Vad händer den dagen jag inte blir bättre? Det kan skrämma mig lite grann faktiskt."

Samtidigt var det just den där dagen 2014 som gjorde något möjligt. Året före hade han skrivit träningsboken Längdskidåkning för dig. Tillsammans med 25:e platsen i Vasaloppet väckte den ett stort intresse för hans träningstjänster. Det blev grunden för ett yrkesliv i skidåkningen. "Det gjorde att jag verkligen kunde leva på det och har gjort det sedan dess." Därför är loppet större än placeringen. Det blev dagen då ett långt arbete i spåret också blev ett arbete att leva av.